naked as paper

Samhället XIV

2006-11-28T02:15:00.000-08:00

I avdelning skratta eller gråta?-kategorin är det senaste tillskottet den borgliga exotismen. Först visar det sig att moderata väljare inte har en aning om de nya a-kassereglerna och följaktligen har röstat helt ointresserade av hur de svagare i samhället får det. Sedan ska alliansen ge pris till ”bästa arbetare” och priset är – ta da – en lunch med Littorin. De gamla hovens narrar känns plötsligt kusligt närvarande.

Samhället XIII

2006-10-25T05:13:00.000-07:00

Johan Croneman vidrör idag problematiken med minnena av upproret i Ungern 1956. Som tv-krönikör är det främst dokumentären som gick i söndags han problematiserar men han nämner även artiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Tyvärr verkar han ha missat Åsa Linderborgs dito i Aftonbladet. Croneman vågar vara skeptisk till historien men kommer inte riktigt ut med det jag tror att han vill säga. I min ungerska släkt är nämligen sanningen lite annorlunda än för Illona och Lazlo i dokumentären. De intervjuas och jag kommer på mig själv att reagera på hennes Burberry-halsduk och hans dyra kostym. De kan omöjligt vara det arbetarfolk som ”folkuppror”-beteckningen vill påskina. Frågan min mor ställde och som det annars ekar tomt av i diskussionen är: Vad hade hänt om inte ryssarna slagit ner upproret?
Jag tror vi är förblindade av ryssarnas omänskliga invasion och glömmer att situationen inte är logisk. Det finns ingen direkt relation mellan att ryssarna var onda och alltså var Ungern gott. Enligt min mor fanns det stora grupper arbetare, och då pratar vi alltså riktiga arbetare, som bad ryssarna komma och rädda dem från fascisterna. Att upproret banade väg för de mörkaste av krafter talas det inte mycket om. Vi vill inte beskriva händelsen som ett slag mellan två minus, det blir så mycket vackrare om folket ville väl och demokrati och frihet. Kanske hade Ungern blivit en fasciststat om inte ryssarna slagit ner upproret, kanske inte. Det gör inte ryssarna till goda kommunister för det, ingen vill väl längre påstå att de invaderade av annat än egoistiska orsaker eller att det fanns någon logik i deras massaker. Men Ungerns fascister är starkare än folk vet, det går tillbaka till stormaktstiden och den ovilja stora delar av ungerska folket fortfarande har att erkänna att de krympt. Min mormor kallar Transsylvanien för en ungersk provins. Det verkar inte så noga med de gränser som sats upp och som gör Transsylvanien rumänskt, för henne är Ungern fortfarande Ungern innan krigen. När man är i Ungern nu, trots EU och murens fall är det slående hur patriotismen genomsyrar folk. Nationalismen i Ungern är stark och självklar och har inte mycket med nynazistiska rörelser att göra utan konservativa värderingar som aldrig släppt taget. Det är samma retorik nu som jag kan föreställa mig under Habsburgska riket, och, under månanderna 1956 då de ungerska flaggorna hängdes ut genom fönstren. För vissa innebar de Imre Nagys socialistiska demokrati och reformpolitik, för vissa den kapitalistiska friheten och för alldeles för många nationen Ungerns början till en ny stormaktstid.

Min kära mormor

Och ett kort ord om Lena Adelsohn Liljeroth. Visst alla är glada, hon vet vad hon pratar om, hon går på teater, hon har erfarenhet av kulturpolitik och betalar sin tv-licens. Men om vi glömmer Cecilia Stegö Chilò ett tag, är något av detta värt att hurra för som ny kulturminister? Borde det inte vara självklart? Hur påläst hon än är så hjälper inte den kunskapen när hon i grund och botten är en mörkblå moderat som delar upp kultur i fint och fult. Hon är ingen räddare, hon är bara en helt vanlig borglig kulturminister, det får vi inte glömma.

Kyrka eller inte kyrka

2006-10-02T07:36:00.000-07:00

Min chef har just berättat att hon ska ta tjänsledigt för att gå klart sin prästutbildning. Det är så klart tråkigt att hon inte kommer vara här men, som jag sa till henne också, känns det på något vis tryggt att få någon som hon i kyrkan. Jag skulle vilja vara mer i kyrkan, jag har visst känt mig nära det kyrkliga i mitt liv, även om jag inte skulle kalla mig kristen idag. Mitt problem är bara att det finns en kultur – som inte handlar om det religiösa i sig – i kyrkovärlden som får mig att känna mig utanför. Och det gör mig frustrerad på flera sätt eftersom jag, som kan mitt kärleksbudskap, vet att det är tvärtemot hur det borde vara. Hur kan präster och församling ha läst om Maria Magdalena och den spetälske säkert en miljon gånger och ändå våga titta snett på mig för att mina jeans är trasiga? Jag har haft tur och träffat bra präster i mitt liv ändå, först en väns mamma som numera jobbar i Skärholmen tror jag och har varit hemskt engagerad i flyktingfrågan, och så Ted, min skolpräst. Hans existentiella synvinkel var jag otroligt tacksam för under mina mer kristna år, liksom Taize-mässornas fridfullhet och meditation. Samtidigt har jag alltid varit orolig för att den ideologi som kyrkan på något sätt underhåller är alldeles för individualistisk för mig. Till skillnad från uttalade politiska aktioner, som i fallet flyktingengagemang, verkar så mycket ha en ton av överslätande borglighet. På begravningen häromveckan fann jag det mest provocerande, sättet att tala om döden som om det var tragiskt men fridfullt. Det finns inget fridfullt i en 26-åring som dör. Och det finns inga vackra tårar i mig, jag är bara arg och har panik och vill vara full varje dag. Är det tillåtet? Hade Helle varit präst då hade jag kanske kunnat ta ett bättre avsked, nu kände jag mig så alienerad från den Saltsjöbadiska kultur som fyllde kyrkan att jag stängde av. Om jag gifter mig vill jag inte behöva göra det, och om det betyder att jag får avstå från kyrkan så får det bli så.

För övrigt är jag i tidningen idag. Faktiskt stolt.

Fienden VII

2006-09-19T06:16:00.000-07:00

Det nya Sverige är här. Vi väljer frivilligt att slopa ett system som har växt fram ur den enkla känslan av att det inte kan vara rätt att låta plånboken avgöra människovärdet. Vi har glömt vår historia, vår medmänsklighet och vår moral. Vi har röstat utifrån våran egen situation och använt vår demokrati för att tjäna mer egna pengar. Nästa gång ni, alla ni som gjort systemskiftet möjligt, vill ha 1000 kr mer i månaden - ta ett extra jobb, sälj era barn, gör va fan ni vill, men använd er inte av vårt samhällsansvar för att främja er egen plånbok. Dina 1000 kr är alltid någon annans - 1000kr. Ni stjäl från de fattiga, glöm inte det. Och blir ni förvirrade, sätt upp det här på väggen:

1916 är emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 är emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 är emot 8 timmars arbetsdag.
1921 är emot dödsstraffets avskaffande och röstar emot kvinnors rösträtt.
1923 är emot 8 timmars arbetsdag – igen.
1927 är emot folkskolereformen.
1931 är emot statliga bidrag till sjukkassorna och moderskapsunderstöd.
1933 är emot beredskapsarbeten.
1934 är emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 är emot förslaget till folkpensioner.
1938 är emot två veckors semester.
1941 är emot sänkt rösträttsålder.
1946 är emot fria skolmåltider.
1947 är emot allmän sjukförsäkring.
1951 är emot tre veckors semester.
1953 är emot fri sjukvård.
1959 är emot ATP.
1963 är emot fyra veckors semester.
1970 röstar emot 40-timmars arbetsvecka och är emot fyra veckors semester igen samt är emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1973 är emot lagen om anställningsskydd (LAS).
1976 är emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 är emot löntagarfonderna.
1998 är emot fri sjukvård för barn upp till 20 år.
2006 är emot en höjning av barnbidraget.
2006 vill sänka arbetslöshetsersättningen.
2006 vill sänka sjukersättningen.
2006 vill ha höjda avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassan.
2006 vill sänka taket i sjukersättningen.
2006 vill höja högkostnadsskyddet i sjukvården med 600;- eller mer.
2006 vill ha en förkortning av föräldraförsäkringen med fyra månader.
2006 vill ta bort maxtaxan för barnomsorgen.
2006 vill ta bort bostadsbidragen.

Samhället XII

2006-09-18T06:49:00.000-07:00

Som barnlitteraturforskare bemöts man ideligen med frågor om barn. Inte om litteratur, aldrig om spännande tendenser i narratologin, nya feministiska läsningar eller den post-modernistiska revolutionens konsekvenser utan just om barn. Jag brukar svara att jag inte är intresserad av barn, eftersom det är sant och just därför har jag valt att läsa litteraturvetenskap och inte pedagogik eller metodik. Konstvetare som skriver uppsatser om Bruno Liljefors är antagligen föga intresserade av skjutna djur (motiv) och östermalmsdamer (målgrupp) men jag betvivlar att någon förutsätter det. Jag däremot ska tydligen tycka att det är jätteviktigt att barn i skolan ska läsa bra böcker. Och det är inte som privatperson jag antas tycka det (vilket skulle vara mer förståeligt – vem tycker inte det?) utan som barnlitteraturvetare.

ALMA-priset som tillsammans med ökad forskning, större medial plats etc. skulle bidra till ökad status för barnlitteraturen möter precis samma öde: Varför lägger ni inte pengarna på att lära barn i tredje världen läsa? Det är visserligen en befogad fråga. Det är en befogad fråga till Bingolotto, till Volvos vd och till Nobelprisets jury. Men frågan ställs inte till dem. Ingen raljerar över dyra Nobelmiddagar, pris till döda eller nära döda författare som inte gjort något vettigt på 20 år eller att etablerade författare får pris som inte är världsförbättrande. Det verkar som att ordet barn är så nära associerat till omhändertagande att ingen verkar se att konnotationen bygger på antaganden som inte är naturlagar utan mossiga hierarkiska konstruktioner. När Nina Björk i DN i somras skrev om Nobelprisets problematiska ”kvalitet”-begrepp, som alltid är synonymt med västerländska män, föreslog hon att helt enkelt förklara priset som avsett för denna grupp. Så att alla andra skulle sluta kämpa på deras planhalva. ALMA kanske borde göra tvärtom. Ta bort prefixet barn ur barnlitteraturen och sen bara råka dela ut priset till folk från den barnlitterära sfären. Och hänvisa till kvalitetsaspekten.

Kloka ord X

2006-09-01T02:10:00.000-07:00

Min kloka vän Hanna förklarar för någon mindre klok vad allting handlar om:

"Det är klart att det finns problem med demokrati och majoritetsstyre, det är därför jag inte tror på direktdemokrati i praktiken, och det är därför vi har representativ demokrati. Det är ju därför vi måste rösta med mänsklighet och humanism och ansvar, så att majoriteten väljer ett styre som kan se till även minoritetsgruppers behov. Det är ju därför vi måste se till att samhället styrs av några som inte låter de svagas behov av sjukvård, kommunikationer, etc, bero på ett vinstdrivande företags marknadsprognoser."

Hör ni det, rösta nu med mänsklighet!

Samhället XI

2006-09-01T01:22:00.000-07:00

Något av det obehagligaste i valtider är att läsa de ”personliga porträtten” av random politiker. Det kan vara intervjuer i olika lokaltidningar eller kortisar med någon som gjort något dumt. När någon kommer nära de politiskt aktiva som inte har retorikcoacher och politikerstandardsvar så händer något, det blir synligt hur den vanliga människan tolkar ideologin. Och det är inte alltid fördelaktigt. En småtrevlig intervju i Sydsvenskan med Christer Wallin (m) avslöjar en absurd världsfrånvändhet. Han menar till exempel att det är ett problem att vi inte har någon låglönesektor eftersom folk tydligen skulle börja jobba då istället för att hamna i arbetslöshet. Om vi ställer det mot ett vanligt högerargument att människan måste ha incitament för att jobba, alltså en lön som är så pass hög så att man hellre jobbar än inte, så blir konsekvensen av Wallins idé att a-kassan måste vara försvinnande liten. Det ska alltså inte över huvud taget gå att leva som arbetslös, för i så fall skulle väl ingen välja att ”packa kassar på Wal-Mart” som är Wallins exempel på en bra ingång i arbetslivet. Klassklyftor är han inte orolig för:

”Jag upplever inte som att det är så i USA.”

Hans fäbless för det amerikanska systemet fortsätter, in absurdum, med exempel från hans egen släkt:

”Jag har kusiner spridda över hela USA. En som bor på Hawaii och jobbar som gårdskarl. Jag har aldrig den känslan att någon skulle vara obetydlig... inte ens den som packar kassarna på Wal-Mart. Jag ser inte ner på dem.”

Nä men va fint Christer, de är alltså också människor i din värld? Det är säkert en värmande filt för dem när de somnar i sin husvagn efter sitt tredje extrajobb den dagen.

Någonstans försöker han hävda sin medvetenhet, att visst, det är orättvist att han tjänar 65000/mån för 160 timmars jobb medan vissa tjänar 10 för samma insats. Och jo, han förstår att det är lätt att säga med en villa för tre mille och några bilar sådär att han skulle röstat blått även om han själv var den som utförde hans kära hushållsnära tjänster. Samtidigt avslöjar han sig när han på frågan vad han är god för inledningsvis konstaterar ”Det är inte mycket”, innan han berättar om sin månadslön, sitt hus, sina bilar. De enorma summor han nämner är så normaliserade i hans värld att de här kasspackarna han pratar om bara är leksaksfigurer. Jag slår vad om att han för ögonen ser någon driftig ensamvarg i Rosengård som ”inte är som de andra” och kommer grunda en ny butikskedja bara han får möjlighet, det kommer bli en solskenshistoria och Ahmed kommer en dag stå utanför Obs! och berätta att han nu äger hela kedjan. Den amerikanska modellen, drömmen om avancemanget, det är nästan så att man förstår Wallins genuina välvilja. Återigen måste man påminna högerfolket om att ”entrepenörsanda” kanske inte ska vara en förutsättning för överlevnad? Ett kriterie för att överhuvudtaget få finnas i moderaternas Sverige. För vad händer med de kids i Rosengård (eller för den delen på Kungsholmen) som inte är osedvanligt driftiga, som inte börjar planera sitt liv som företagare med att sälja läsk med profit utanför huset när de är 7 år? Vad händer med de osäkra, blyga, de som inte vill ha ansvar, de som bara vill ha ett trevligt jobb att gå till, kunna åka på semester ibland, äta ute på sin födelsedag, vart ska de ta vägen?

En politik som är anpassad efter en personlighetstyp blir vinglig. Framförallt om den personlighetstypen redan är samhällets vinnare.

För övrigt är det ju otroligt skoj hur Wallin ser på ordet "utopi":

"I Wallin Utopia – hur lever människor där?
–De lever i ett levande centrum med trevliga affärer, restauranger och näringsliv och relativt bilfritt. Även jag som kör så mycket bil tycker det. Men det ska finnas många parkeringsplatser, kanske under jord, så att man lätt kan nå centrum. Det ska vara ett helt bussfritt centrum för de för ett jäkla oväsen och skakar sönder byggnader."

Jaha det är ett centrum men man måste ha körkort för att komma dit men det ska ändå vara relativt bilfritt? Good luck!

Hela intervjun finns här

Samhället X

2006-08-30T06:11:00.000-07:00

Ofta är det svårt att få folk att köpa tanken att olika delar av samhället, olika grader av förtryck eller orättvisor, fortfarande är motiverade att jämföra. Det är stötande, förstår jag, och tydligen väldigt obegripligt att en våldtäkt kan jämföras med en sexistisk kommentar – utan att för den skull mena att de är lika illa. För mig var det den lilla kursen i genusvetenskap som på allvar fick mig att se samband istället för isolerade händelser. Och nu måste jag hejda mig för att inte idiotförklara folk som börjar försvara kränkande beteenden med att de i alla fall inte är våldsamma. Som om de stora förtrycken skulle kunna botas utan de små. Eller få fortgå om det inte samtidigt fanns en underbyggnad av snällare varianter av vardagliga maktmissbruk. Därför menar jag att det finns ett samband mellan den som säger ”varför ska jag ta ansvar för våldtäktsmännen, jag skulle aldrig våldta någon i hela mitt liv” och Mats Qvibergs märkliga uttalande:

”Gud har skapat oss så att det är kvinnan som bär barnet och ammar barnet. Det tar väl hundratusen år till innan det ändras på det. Det finns inrotade beteenden hos oss människor. Jag har bara försökt beskriva hur det är. Jag avskyr moraliska pekpinnar. Själv tycker jag att det är jättekul att städa och laga mat och jag hjälper till jättemycket hemma.”

Just den sista meningen är intressant. Han vill inte se sig själv som en del i problemet eftersom han inte – enligt honom själv i alla fall – deltar som aktiv part i arbetsfördelningsproblemet. Han uttalar sig om att det ligger i kvinnornas gener att vilja bli försörjda av män och att inkomsten inte är viktig för kvinnan på samma sätt. Eftersom han, som finansman, inte rimligtvis kan ha undgått att vi lever i ett samhälle där pengar är lika med självständighet menar han alltså att kvinnor tycker om att vara i en beroendeställning. Men, vilket är det fina i kråksången, det är inte ett problem så länge de är med snälla män som han som tar ansvar för sin makt och hjälper sin lilla kvinna med hennes sysslor. Hon vill vara beroende men vill samtidigt vara beroende av en man som är rättfärdig. Qviberg borde ha diplom för sina insatser! Eller kanske istället tänka efter, gå utanför sin låda och se att en god man är inte en man som förvaltar sin makt väl utan en man som är villig att avstå.

Fienden VI

2006-08-25T02:02:00.000-07:00

Den här valrörelsen skiljer sig från de tidigare i mitt liv. Jag har alltid vetat att högern egentligen bara försvarar rika, priviligerade, vad man nu vill kalla de övre skikten, men jag har aldrig hört det så explicit som nu. Att inte ens vara rädda för att skrämma väljare med direkt människovidriga uttalanden säger något om hur det står till med de svenska väljarna. Det är lättköpt att jämföra med Tysklands trettiotal men ändå, om jag läser alliansens förslag så ser jag ju klart och tydligt att de räknar med ett bortfall. Alla kan inte vara vinnare, det ska man tydligen bara acceptera. Det finns inte ens en civilicerad ton i det längre, det är djungelns lag även i politikerretoriken. Redan när Reinfeldt satt förra året i Debatt i norrland och berättade för avskedade fabriksarbetare att a-kassan skulle sänkas för att "hungriga vargar jagar bättre" så insåg man att det finns en ny sorts ondska i Sverige. Och mycket riktigt:

"Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras."

Fredrik Reinfeldt tycker att ett drägligt liv är lite pölsa i parken (jodå våra lokala alkisar personifierar det).

"Vi vet att
då ökar ansträngningarna man gör för att skaffa ett nytt jobb"

Mikael Odenberg, ekonomisk talesman för m, berättar om konsekvenserna av sänkt a-kassa för långtidsarbetslösa med 1200kr/mån. Huruvida jobbskaffandet ska ske på toapapper från ett härbärge förtäljer inte historien.

"... en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran"

Charlotte Cederschiöld sitter i EU-parlamentet för m och pratar m Silvio Berlusconi. Att han verkar vara den enda i Italien som har rätt att vara "fritänkande" kanske har bidragit något till hans image?

Och slutligen, Ann-Marie Pålsson, moderat riksdagsledamot uttalar sig om att korruption och mutor ibland kan vara bra för samhället. Kanske förväxlar hon samhället med sin egen bostadsrättsförening?

Citaten är sammanställda av www.sannasiffror.nu, en frisk fläkt och otäcka avslöjanden - som om det behövdes fler?

Läsvärt idag

2006-08-25T01:11:00.000-07:00

Annars är det roligaste just nu att följa några ungliberalers/ungmoderaters försvarstal av Bo Nyléns häpnadsväckande snedsteg. Bland annat skriver Joakim Henriksson att multikulturalism är dåligt enligt de flesta högerfolk. Som om det på något sätt skulle rättfärdiga Nylén? Äldre och smartare högerfolk skulle antagligen slå Henriksson på fingrarna för att han avslöjar det vi redan vet - att i mörkblåa vatten simmar fula fiskar.

Förskräckta fniss framkallade också Elise Claeson både idag och igår på Aftonbladets web respektive papperstidning. Framförallt meningen om att "män saknar det genuina människointresse som kvinnor har". Här på kontoret enades vi om att knäppgökar hittar man överallt (något överrepresenterade på Svd men okej) men frågan är vems rygg hon kliat för att få en helsida i AB? Helt utan belägg vill hon påstå att män är sämre på att ta hand om barn. Alltså, hon kan säkert ta upp det i någon mammagrupp på Lidingö och få klappar på axeln men varför ska jag behöva läsa om det? Varför publicerar man människan? Det ska bli väldigt kul att läsa en notis/recension när boken (mamma@home heter den, herregud) kommer.

Varm i hjärtat blir jag dock av självklara, sakliga resonemang som konkretiserar en verklighet:

http://www.tiger.se/blog/archives/2005/04/moderaterna_mor.html

Samhället IX

2006-08-25T01:08:00.000-07:00

I vanlig ordning vill jag skriva en kommentar till en debatt som är i det närmaste över. De intellektuellas diskussion kring en svensk kanon har byggt på hypoteser, oro och förväntningar. När Strängnäs bibliotek som första bibliotek i Sverige – proklamerar de stolt – sätter ihop sin egen kanon är det upp till bevis. Och mycket riktigt ser statistiken lika mossig ut som man befarat. Hälften av böckerna är svenska (Strinberg får för säkerhets skull ha med två) och den enda av dem som är någorlunda modern är Bengt Ohlssons ”Gregorius”. I listan står den efter ”Doktor Glas” som för att riktigt tydligt visa hur romanens modernitet inte är obehagligt progressiv eller kontroversiell utan följer en trevlig, svensk, godkänd tradition.

Läskigast är som vanligt könsfördelningen. Menar en samlad stab belästa bibliotekarier att Sara Lidman och Karin Boye är de enda kvinnor i historien som kvalificerar? Att det inte finns en enda kvinna, i hela världen, som har skrivit en bättre bok än ”Gregorius”? Jo, Clarice Lispector får visserligen vara med och visst är det hedervärt om än lite märkligt när varken Virginia Woolf eller Edith Södergran platsar. Valet av Lispector indikerar ju att det finns en någorlunda multietnisk strävan bakom listan och gör det på så sätt ännu obehagligare att man inte hittat mer än fem (om mina författarkunskaper stämmer) utomeuropeiska författare. Kanske tänkte man att det var praktiskt att slå två flugor i en smäll genom att välja Lispector som både har en spännande kulturell bakgrund och är kvinna. Antingen försöker Strängnäs gardera sig eller så är jag cynisk. Kanske är det både och.

Det är jobbigare för hjärtat att angripa bibliotekarier än politiker eller vinstdrivande företag. Jag förstår att det här är en debatt som fötts någon annan stans och att Strängnäspersonalen bara följer med och vill berätta vilka fantastiska böcker världen har. Det är säkert en fin tanke i grunden men man måste minnas att så fort man väljer ut något så väljer man också bort något annat.

Varför får inte Eva Lindström vara med på listan då?

Fienden V

2006-08-24T05:51:00.001-07:00

När jag läser lagen, när jag verkligen tar mig tid och läser lagen, upptäcker jag att arbetsrätten är minutiöst försäkrad. Senaste halvåret har jag två gånger fått mina rättigheter ifrågasatta av arbetsgivare - i båda fallen har jag efter fem minuters internetsurfande insett att det de försöker göra är olagligt.

Semesterlagen till exempel, är en tvingande lag som inte får avtalas bort. Det är fantastiskt egentligen, att det svenska rättsamhället någonstans i grunden tar avstånd ifrån den cyniska skyll-dig-själv-mentaliteten. Skriver man på ett kontrakt av desperation eller okunskap är rätten till semester fortfarande ohotad. För att skydda, för att ingen ska kunna bli uppäten för att de inte vet sina rättigheter. Det vill säga om de någon gång lär sig att kontraktet de skrivit på är olagligt, Pappa Företag lär inte upplysa någon.

Istället verkar företagen utgå ifrån att arbetstagare inte längre vet sin rätt och snickrar ihop små egna kontrakt med absurda villkor och regler som gäller tills någon bevisar motsatsen. Och när man gör det så får man i bästa fall en ursäkt innan de går vidare till ett mer aningslöst offer. Företag kan alltså sätta i system att underminera de rättigheter som någon slags arbetarallians någon gång kämpat sig fram till. Marknadsdiktaturens fula ansikte vill nu dessutom få laglig rätt att regera Sverige, representerade av en allians som verkar sakna all förståelse för varför arbetsrätten en gång utformades. Lagar uppstår ur behov. Kvinnofridslagarna innebar antagligen inte att kvinnorna hade det toppen under Magnus Ladulås, utan att de hade det så jävla dåligt att lagarna var tvungna att skrivas. När man söker på arbetsvillkor och lagar dyker det upp hur många fallbeskrivningar som helst, frågor från folk som känner sig helt rättslösa inför sina företag och undrar hur det får gå till egentligen. Samtidigt gror företagskulturen, gränsen mellan policy och moral suddas ut, varumärket blir en del av den anställdas identitet. Därför skäller de på dig när du ringer och klagar på ditt bredband – för att tanten i luren inte längre skiljer mellan att bli kritiserad för sin person och för företaget hon är en del av. Man är sitt företag.

Mitt bemanningsföretag töjer på gränserna åt alla möjliga håll. De frågar mig om jag tänkt skaffa barn innan de anställer mig, de berättar i en söt liten folder att vissa frisyrer kan vara stötande och att ens identitet är något man får syssla med på fritiden. Nu vill de förhindra mig från att bli anställd direkt av min arbetsplats. Och återigen kastar de ut lite förbud och hoppas att ingen ska kontrollera sanningshalten. Det kan inte gå till såhär säger de, jag kan inte först säga upp mig hos dem och sen bli anställd av företaget de en gång placerat mig på. Det kan inte gå till så eftersom de vill inte det. Det är fatalt för deras bokslut, årsredovisning, kreativa profitskapande – därför är det förbjudet. Återigen tar det mig inte mer än fem minuters googleri innan jag hittar en annan sanning. Den heter ”lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft” och innehåller bland annat följande paragraf: ”arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på något annat sätt hindras att ta anställning hos beställare för vilka de utför eller utfört arbete”. Och tänk att det är ju precis det de påstod sig kunna! Det är nästan övernaturligt hur lagar som är fördelaktiga för arbetstagaren råkar försvinna ur företagens hemmagjorda kontrakt.

Ett visst mått av egen driftighet kanske man kan kräva, vi har trots allt lagar överallt som man måste ta reda på själv – vem lärde dig att det är förbjudet att döda? Men i ett samhälle där företagen ersatt religionen är det kanske mycket begärt att varje arbetstagare ska vara en tvivlare? Jag skulle önska att mitt bemanningsföretag – nu när jag traskar upp med lagboken till deras paradvåning på Karlavägen – fick äta upp sitt misstag. Att de blev så hårt straffade för ”försök till arbetsrättsförskingring” att det här aldrig skulle hända igen. Troligare är att de redan har en plan för hur de ska kunna böja lagen till oigenkännlighet. Troligt, eftersom jag inte är den första anställda med internet.

Unga och sexiga kollegor

2006-06-21T00:24:00.002-07:00

Brev till DN idag:

Jag vill påpeka att bilden av alfahannen omgiven av ett sexigt harem som förmedlas i dagens artikel om csi-kloningen säger mer om artikelförfattaren än om serien. Nog för att CSI kan ha en tunn historia, bli likriktad och att ledarmännen är skrattretande besserwisseriga men att beskriva kvinnorna i serien som "unga" och "sexiga" är bara oinsatt misogynt. I original-csi återfinns några av den amerikanska tv-världens minst stereotypa kvinnor, vid sidan av West Wing. Enda anledningen att jag väljer CSI framför andra serier i sin genre är just kvinnoporträtten. Utan att gå närmare in på det så verkar regeln inom populärkultur/tv vara att framgångsrika kvinnor måste bli mödrar, nyförälskade eller bryta ihop sin hårda fasad och visa sin "verkliga" mjukhet. I CSI slipper vi det. Marg Helgenberger, född 58 - inte särskilt ungt i den amerikanska tv-världen? - har visserligen levt ett hårt liv men har ingen påklistrad tuff fasad som skälver och rämnar, hennes karaktär får lov att ha integritet utan att beskrivas som varken särskilt olycklig eller särskilt frigid. Hemskt befriande. Jorja Fox, född 68, är likaledes snarare besläktad med Fantomen än Diana, även i de avsnitt där kärleken inkräktar på hennes yrkesroll slipper vi haranger tjejer emellan om hur svårt det är med kärlek på jobbet. Hon är orubblig, stolt, stark, allt det där kvinnor inte tillåts vara i amerikanska serier överlag. Liknande kan sägas om CSI:Miamis motsvarighet i Emily Procter, likaså född 68 och alltså liksom Jorja Fox nästan 40 år i amerikas ungdomshetsideal.

Det är lätt att slentrianbestämma kvinnor till traditionella positioner och genom det reproducera det man säger sig vara emot. Ett hederligt misstag som ändock ersätter en möjlig reflektion av det slag jag gör ovan. Artikeln hade varit förtjänt av det, ett litet inklämt påstående om den eventuella subversiviteten. "Ett gäng unga sexiga"-någonting över huvud taget, känns som en mening man alltid bör ifrågasätta - skriver jag det för att jag menar det eller för att jag är van vid att läsa det?

Mvh
Alice

Mr Suitcased uncovered

2006-04-26T06:16:00.000-07:00

Idag kom Gaudeamus med min - nåja - intervju med Billy Rimgard aka Mr Suitcase. Den är kraftigt förkortad, både förbättrad och försämrad. Egentligen tänkte jag göra en egen version, lång men redigerad och sälja eller, tja, nånting. Men mitt kall är inte starkt nog så jag lämnar er med den här - oredigerade - förstaversionen.

Vi träffas på Café Fix precis när våren gjort ett snabbesök för att återigen lämna oss i slask och regn. Mina bordsgrannar pratar om nedladdningen som en drog och i högtalarna spelas en typ av cafétechno/ambient, precis som det alltid gjort på den här typen av caféer. Enda skillnaden är att det nu skulle kunna vara ett indiebands senaste singel. Det var länge sedan The Smiths var småbandens största influens, via Joy Division och Dexy’s Midnight Runners är vi nu framme vid Pet Shop Boys-eran. Jag försöker att inte ställa mig i ett hörn med Belle & Sebastians ord ”You go disco and I go my way” ringandes i öronen och frågar Billy lite om hur det kom sig att han så kärleksfullt anammat det dansanta.

Berätta om singeln, den har en lång historia?
Ja, jag tog ledigt en månad i höstas för att göra klart EPn, så den var väl klar i december.
Sen har det bara varit min neurotism som hejdat utvecklingen, jag börjar putsa och putsa och sen efter ett par veckor inser man att originalet ändå är bättre. Så är det alltid med allt jag gör, efter en tid ser jag bara bristerna. Det är därför jag gillar att sprida saker genom mp3or, där hinner man inte tveka på samma sätt.

"The Shame of being imperfect" släpps på Kitty Litter records i maj. Med på EPn är hiten "Ours is a time for falling in love" vars text är skriven av Örjan från Le Sport som också står för sången. För ovanlighetens skull finns det också ett spår där Billy sjunger själv, eller ja, inte helt själv…
Sen kom Åsa (ex Pineforest Crunch) in med sin änglasång och räddade mina falska toner från kollaps, skrattar han.

Dessutom innehåller EPn två mixar, en av Konstruction och en av Flow Flux Clan som också spelar på Popaganda. Du har ju själv gjort flera remixar, hur känns det att för första gången bli remixad? Vad är bäst att mixa eller bli mixad?
Jag har gjort så mycket mixar eftersom jag är så dålig på melodier, i mixar kan man behålla någon annans melodi och sen arrangera det precis som man vill utifrån känslan man får av texten eller låten. Men det är roligare att bli mixad själv. Man kommer så nära en låt när man har jobbat länge med den och har ibland en rad eller detalj som känns som nycklen till hela låten. I Ours is the time finns det en rad som går It’s gonna feel so good… som en blog plockade upp i sin länk till mp3n. Sånt känns bra. Mixarna på EPn känner jag verkligen tar fasta på det som är viktigt, de behåller kärnan, det väsentliga och förvaltar det.

Du har ju haft en hel del band och projekt genom åren, Frederick Fleet, Mont Ventoux och nu Mr Suitcase, ser du dig själv som musiker?
Jag har inte gjort det tidigare men jag har alltid tyckt det är roligare att göra musik än att skriva om musik. Dessutom har jag gjort det mycket längre, sedan 92 ungefär. Skrev började jag inte med förrän 99. Däremot är jag oftare nöjd med mina texter än med mina låtar. Men när jag började sprida lite Mr Suitcase-mp3or så kände jag att jag fick luft under vingarna. Det är något jag kan hantera, den melakoliska klubbmusiken, och jag kände att jag inte skulle förlåta mig själv om jag inte gav det en chans. Lite känns det också som att jag har uppnått det jag ville med mitt skrivande. Det störde mig att så mycket recensioner och artiklar var någonslags beskrivning av musiken, jag vill veta vad skribenten känner och kopplar ihop det den hör med. När man läser gamla Pop-artiklar där Andres Lokko skriver om att han sitter på ett hotellrum och gråter inför en Springsteenkonsert så gör det mig mer intresserad av Bruce Springsteen. Jag kände att jag inte ville att den typen av journalistik skulle vara förbehållen den gamla rockmusiken utan att electronikan förtjänade samma behandling. Och jag tycker vi har nått dit nu.

Allas vår Po Tidholm skrev häromveckan att band vars medlemmar står i nära relation till media, musikjournalistik i synnerhet, ofta misstänkliggörs. Har du upplevt det?
Jag tycker att de ska misstänkliggöras. Nu har jag valt att sluta skriva helt om musik för att kunna hålla på med det själv på ett mer ärligt sätt. Annars har ju min strategi att först hypa band, sen remixa dem och så själv kunna rida på den hypen varit genial, haha. Men jo, det kan finnas problem med interaktionen mellan utövarna och kritikerna. Sverige är ett litet land och popkulturscenen ännu mindre så det är dömt att bli ankdam. Det spelar ingen roll om det är Umeå Open eller P3 Guldgalan, det är samma folk överallt. Som skribent har jag valt att om någon jag känner gör något bra som jag kan stå för så skriver jag om det, om det inte är bra har jag valt att låta bli. Jag ljuger inte men jag kanske väljer bort att såga mina kompisar. Inom popkulturen är det ändå inte så viktigt eftersom det ”bara” är popkultur men i ett land som Sverige är ju varje liten sfär så liten att alla intresenter känner varandra och håller varandra om ryggen och det är klart att det kan bli problem. Vi förlorar ju lite av journalistikens bevakande och ifrågasättande roll.

Den medvetenhet som kommer av att vara en del av en scen, kan den påverka musiken negativt? Finns det något fint med någon som sitter ensam i en stuga och gör något helt förbehållslöst?
Alltså, om inte musiken är bra så faller det andra också. Även om jag gillar att det inte krävs så mycket längre för att kunna göra något bra. Vem som helst idag kan sitta i en stuga och knåpa, man slipper en massa förväntningar och administration, det går att göra musik mer direkt idag. Och visst kan det vara hämmande att ha för bra koll, samtidigt tycker jag att precis som författare bör läsa böcker så bör musiker vara lyhörda och lyssna på andra musiker, annars är det lätt att fastna i mönster som inte nödvändigtvis är bra för en. Men det krävs ju en viss säkerhet för att vara lyhörd men ändå ha integritet, om någon skulle plocka in en digeridoo och säga att det var grejen och plötsligt alla skulle göra det så… Om man tittar på de svenska band idag som varit föregångare, Radio dept, Embassy, Jens Lekman, så har de ju alla utpräglade idéer. Sen kommer det mass uppföljare som kanske gör en hit och sen släpper en skiva som inte håller. Men i alla tider har det funnits de som skapar trender och de som följer trender. Jag har aldrig haft örat mot marken på det sättet, jag gillar ju Mauro Scocco och Steely Dan och Michael McDonald, sånt som var paria på 90talet,så jag har aldrig riktigt brytt mig om vad som gäller. För mig har det aldrig varit ett problem, jag tror att jag skulle låta precis likadant oavsett vad som blir nästa grej. Jag har nog väldigt lite utrymme för förändring i min musik. Till exempel så älskar jag M83s senaste skiva och har verkligen försökt till mitt album att ha liknande interluder. Att göra en konceptuell skiva men inte en konceptplatta. Men jag har släppt den idén, det gick inte, så jag kan tydligen inte imitera ens om jag försöker.

Du blandar ju en förkärlek för det bombastiska och hjärtslitande med något som verkar vilja vara avskalad elektronik men liksom alltid faller över i varm popmusik. Är det någon uttalad estetisk tanke?
Jag försöker alltid efterstäva minimalism. Det börjar med trummor, bas och nåt litet ljud. Sen lägger jag på stråkar och så kan man inte låta bli att lägga mer och mer. Jag älskar minimalism eftersom det är så svårt att göra bra. När man kan göra en åttaminuter lång låt intressant med minimala medel så vet man att det är en grym producent. Men en anledning att jag gillar det är säkert att jag själv inte kan göra det. Det är otroligt svårt att lyckas med minimalistisk produktion. Där kan jag bli väldigt imponerad av vissa 80-tals band som Human League.
Har du alltid lyssnat på produktionen?
När jag började hålla på med musik typ 93 kunde jag lyssna på exempelvis en Orbital-låt och fråga mig själv vad det är som gör att det svänger? Efter ett tag kanske man inser att den där lilla lilla koskällan som kommer in då och då lyfter hela låten. Det är detaljerna som knappt hörs som gör hela bygget. Jag jobbar mycket med det själv, små omärkliga ljud som tillsammans skapar just det där svänget. Ett band som Basement Jaxx är experter på det.

Häromdagen plockade jag upp Disintegration för första gången på flera år och det var första gången jag insåg att min favoritlåt, Same deep water as you, är nio minuter lång…
Ja precis, det är ett typexempel på vad som gör Cure så grymma. Det är ingen som helst variation i den låten, bara ett upprepande av samma ackordföljd och ändå blir det aldrig tråkigt. Fantastisk jävla låt. Om jag skulle lägga ett trumbeat och sen sitta och plinka samma ackord skulle man tröttna efter fyrtio sekunder, jag själv skulle framförallt tröttna och känna att jag behövde ett lyft, att det måste hända något. Det är en förbisedd ingrediens i musik att få till det där, det finns ingen formel för det utan det gäller att ha tur.

Vet du alltid direkt när du har tur?
Nja… Jag känner direkt när jag inte har tur snarare. När man sitter med en låt och känner att den inte kommer hålla är det ingen idé att försöka rädda den genom att lägga till saker, då är det bättre att bara trycka delete.

Hur känner du inför den här ”nya indiescenen” som uppstått, datoriseringen och trenden att plötsligt gilla eurodisco som var det fulaste som fanns för några år sedan? Du känner aldrig att det finns en risk att förråda sin gamla ideal, utanförskapet man kände på mellanstadiediscot, när popklubbarna omfamnat just det man kämpade för att komma ifrån? För mig blev det tydligt när Olof Dreijer spelade skivor på Blekingska, att sist jag var i samma situation stod jag och surade i ett hörn med Joy Division i lurarna…
Jo visst, man leker med elden om man tror att man kan spela Mr Vain utan att framkalla obehagligheter, för det gör man per definition. Att den elektroniska scenen har blivit så stor handlar ju egentligen om att folk som tidigare inte haft möjlighet att göra musik, inte haft ett band till exempel, plötsligt får möjligheter. Det är ju egentligen en fråga om tillgänglighet på samma sätt som när punken kom, att alla kan göra det. Det leder till att många fler kan hitta rätt men samtidigt får man inte förbise farorna. Det är en sak att gilla Pet Shop Boys största eurodiscohit och en annan att dansa ironiskt till Aqua på Metropolis, det är aldrig okej. Men på samma sätt är det en sak att gilla The Clash för deras musik och en annan att gilla Sex Pistols för att Johnny Rotten kanske kissar i en trasig flaska. Även om man börjar utforska en genre vill man ju inte ge upp sin känsla för estetik och den här scenen innehåller väldigt lite som håller måttet. Varje månad laddar jag hem ungefär 20G nya euro- och trancetolvor som jag går igenom och sedan behåller jag kanske 3-4 låtar av det. Man hör direkt på första trumman om det är något att ha. Men det finns samtidigt otroliga godbitar. Sen får man ju komma ihåg att hela euroscenen är skapad för holländare i blonderad kort stubb med brottarlinnen som hänger på gymmet. Man kan aldrig komma ifrån att det är en genre som man måste hålla distans till, att det är bättre i teorin än i praktiken.
Eller kanske tvärtom, bättre i praktiken än i teorin?
Jag menar att när man lyssnar på en riktig bra eurolåt och föreställer sig hur det skulle vara att höra den på en klubb så är det grymt men när man väl är där är det läskiga människor med glow sticks och påklistrade horn på rakade skallar, det är bara att kolla på bilderna från ett hollänskt rave.

I dessa tider när det modernaste som finns är att dissa autencitet, finns det något plats för allvaret? Jag minns ett inlägg du skrev i din blog om att livet är för kort för att göra saker på skoj, men sedan verkade du ta tillbaka det? Hur ser du på det nu?
Det där handlade om att Josefine Öqvist i fotbollslandslaget skulle vika ut sig och fick frågan om hon inte var rädd för hur det skulle uppfattas varpå hon svarar att det bara är ”en kul grej”. Jag hatar när folk säger så. Man kan inte göra saker på skoj, även om resultatet blir hur roligt som helst så måste det vara gjort på allvar. Sen efter det där inlägget hamnade jag i en debattpanel på Svt24 för att prata om mp3or. Första frågan vänder sig programledaren direkt till mig och frågar om jag som har ett band och gör musik inte vill sälja skivor istället för att folk laddar ner hur som helst. Jag hör mig själv svara att mitt band mest är en kul grej… Så fort jag insåg vad jag sagt blev jag högröd och började mumla. Efter det fick jag mail om att jag förått mina ideal. Men visst står jag för det, jag vill inte att någon ska göra något för att några år senare ursäkta det med ett skratt. Jag har svårt för folk med för mycket självdistans som slänger ihop saker ironiskt. Man måste gå in med hela hjärtat även om det betyder att det kan bli krossat. Mr Suitcase är på fullaste allvar och jag lägger ner mitt hjärta i projektet, därmed inte sagt att jag vill eller tror att det ska bli någon stor grej av det. Men det finns ingen ironi, jag kommer aldrig ursäkta det.

Ja det är konstigt det där att man tror att man är mer skyddad av distansen när det i själva verket är precis tvärtom – att förvissningen att man gjort sitt bästa ofta gör kritiken lättare att bära.
Jag är övertygad om att den musiken jag gör nu är det bästa jag kan göra just nu. Om jag slängde ihop något på ett distansierat sätt och folk inte gillar det så skulle jag börja kritisera mig själv och tänka att om jag bara hade tagit mig själv på större allvar så kanske de hade tyckt mer om det. Nu vet jag att jag har levererat det jag kan och om folk inte gillar det så är det tråkigt men jag är ändå mer trygg i den förvissningen. Men det där kräver ju en säkerhet, för fyra år sedan blev jag jätteledsen när folk sågade mina artiklar men nu är det nästan mer ett sundhetstecken, ”yes jag är on the edge”. Man måste nog pyssla med det man gör rätt länge och känna sig hemma så att man kan känna inom sig själv att man är på rätt spår.

Hur känns det nu inför Popaganda? Är du på rätt spår där?
Det kommer bli en väldig skillnad mot sist i alla fall (Billys andra band Mont Ventoux spelade förra året). Jag har redan nu jobbat med förberedelserna i fyra veckor, sist var det stressigare och blev mer ihopslängt. Men visst är det nervöst. Den skyddade verkstan där man själv hänger är tacksam att spela för, alla gillar en vad man än gör och man vet att folk uppskattar det man gör. På Popaganda krävs det lite mer, jag är skitnervös som alltid, jag hatar att stå på scen, men jag tror nog att jag är väl förberedd.

Vad förväntar du dig av Popagandapubliken då?
Det där är så konstigt för någonstans är ju ändå min musik ganska dansant. Min drömpublik skulle nog stå och dansa, det känns som det mest naturliga att göra när man lyssnar på dansmusik live. Men publiken jag spelar för kommer ju oftast från en indievärld som är vana vid att stå och titta på den som spelar. Det är jättekul att de kommer men det ställer helt andra krav än att spela på en klubb i mellaneuropa.

Vilken är din relation till festivaler annars?
Det var någon som sa att Popaganda egentligen har ett genialt upplägg. De bokar samma artister som andra festivaler men ligger alltid först så därför kommer alla dit. Annars tror jag att jag slutat åka på festival. På Emmaboda 2003 satt jag och min kompis Richard på hotellrummet och tittade på Göta Kanal i en bärbar dvd samtidigt som Mates of State spelade, fast vi hade sett fram emot att se dem. Då börjar man inse att det finns en bekvämlighetsaspekt som börjar spela in…

Mr Suitcase-singeln släpps i maj och du jobbar på ett album. Är det här slutet för Mont Ventoux?
Mont Ventoux finns fortfarande men alla är väldigt upptagna och det är svårt att få ihop tiden. Det var därför Mr Suitcase dök upp, vi hade inte tid att träffas och så började jag knåpa ihop saker själv. Men det är synd för Mont Ventoux har massa låtar som vi är nöjda med och verkligen vill ge ut så vi skulle behöva sätta oss ner och göra klart något att släppa.

Om Billy:
Richard ”Managern” Billström, fd bandpartner i legendariska Fredrick Fleet samt nära vän:
”Det som är så intressant med Billy är att han är så himla produktiv och samtidigt hinner han ha koll på scenen och direkt hitta nya kommande artister att jobba med, det är hans stora talang men även en nackdel för oss som konsumerar hans musik. Så fort han är klar med något projekt, hamnar det i byrålådan och han går vidare. Billy och jag brukar skoja om att jag är hans arkivare, jag har en stor samling med gamla fantasiska utkast till låtar som tyvärr inte blivit något mer. Men jag får ju njuta av dem i alla fall.”

Framtiden

2006-04-02T05:10:00.000-07:00

Ibland kan det hjälpa att tänka på den medicinska utvecklingen. Som att när jag blir gammal kanske de har hittat sätt att bota cancer eller alzheimers. Sen gör sig verkligeheten påmind och det börjar istället handla om tillgången. Om det nu skapas ett botemedel, vem kommer ha rätt till det? I det samhälle vi lever i nu är det tyvärr ingen garanti att medel finns att rädda liv för att just jag ska bli räddad. I de stunderna kan jag för en kort sekund bestämma mig för att strunta i allt annat och bara se till att bli rik. Och därmed göra mitt liv mer existensberättigat i framtiden.

Yta II

2006-03-18T06:52:00.000-08:00

Jag har alltid varit svag för kvinnor som ser ut som gnagare.

Samhället VIII

2006-03-17T00:34:00.000-08:00

Det är en ganska tröttsam kommentar som upprepas i övervakningsdebatten. Jag har inget att dölja och tycker därför inte att det finns något problem med ökad registrering av våra liv. Nej, vill jag säga, du har inget att dölja nu nej, men skulle du haft det enligt Hitler? Enligt McCarthy? Vi kan närsomhelst hamna i ett politiskt klimat där bara det faktum att man hälsar på en gammal barndomsvän som numera råkar sitta i styrelsen i en inte så regimvänlig organisation - är en akt att dölja. Vill vi verkligen ha tillhandahålit medlen för den kontrollen?

Samhället VII

2006-03-08T04:14:00.000-08:00

Nej, jag är inte vänsterpartist. Men ofta gör de fina saker. Som idag:
http://www2.vansterpartiet.se/val/modules/quiz/

Ursprunget

2006-03-08T02:52:00.000-08:00

Det är min mamma till vänster.

"Jag har varit på middagar där jag inte vet hur man ska använda besticken. Jag talar om drottning Silvias klänningar på Nobelfesten, men har aldrig varit på frackmiddag, säger Ulla Kassius. "

Det är märkligt egentligen att jag knappt har några vänner som är kulturarbetarbarn när det är en så stor del av mig. Och när jag var hemma hos Miki första gången på en födelsedag var det en sån befrielse att träffa en ungersk tant, det är jag inte heller bortskämd med. Förvånansvärt många av mina vänner har en genomsvensk medelklassbakgrund.

Fienden IV

2006-03-01T03:18:00.000-08:00

"I åratal har de feministiska frågorna stötts och blötts i TV, press, debatter och böcker. Numera vet ju alla att kvinnor som ligger med män är förrädare, att män är talibaner - och att män är djur. Och när de radikala feministerna till och med börjat slåss inbördes är farsen ett faktum.Lindströms vassa penna har under många år alstrat teckningar om feminism och här kommer ett album med de bästa. "

För mig är det obegripligt hur man kan leva med sig själv och välja feminismen som ett område att attackera. Vi lever i en värld där alla försök att skapa en lite humanare värld borde behandlas med omsorg och respekt, och visst, allt ska kunna granskas men att ha en "hellre fälla än fria"-mentalitet tyder ju ändå på en inhuman ideologi? Nej, man kan inte förbjuda "skämt" av det här slaget. Precis som man inte kan förbjuda mohammed-karikatyrer. Men, det betyder inte att man måste tycka om det. Det verkar som att det finns så pass många inbillade eller icke-inbillade krafter som förespråkar förbud att vårt gemensamma medvetande förväxlar kritik med censur. Varför ska jag känna att jag är ute på hal is när jag kritiserar dokumentärer, skämt, sammanhang som jag tycker är osmakliga och ibland till och med vidriga? Är inte det en lika viktig kraft i demokratin som att bevara rätten till dessa yttringar - att tillåta sig att kritisera dem och diskutera deras konsekvenser?

Någonstan kan man tycka att det ligger implicit i satirens natur att kritisera makt. Därför är det för mig både obegripligt och oroväckande att det verkar mer kittlande för folk att driva med de rörelser som generellt sett är förtryckta (kvinnorörelsen, muslimer). Det kanske är dags att fråga sig om syftet med satiren istället för att bara fäkta med armarna och försvara satirens rätt. Någonstans måste man väl kunna gå vidare i diskussionen? Enligt Wikipedia är satiren "ett begrepp använt för att karakterisera litterära verk som i kritiskt syfte gycklar med (det offentliga livets) missförhållanden". Jag frågar mig följaktligen sen när feminismen är ett vedertaget missförhållande? Antagligen sen det började reproduceras som ett sådant genom precis den här typen av uttryck. Återigen ekar jag av min mammas gamla FNL-regel, att alltid alltid ställa samma fråga: Vem tjänar på det här?

Fienden III

2006-02-28T05:35:00.000-08:00

Alltså en treårig adopterad pojke blir vanvårdad till döds i Småland. Och fortfarande finns det folk som tycker att det viktigaste är att adoptivföräldrar är av olika kön. För barnets skull.

Top 35

2006-02-11T16:30:00.000-08:00

Okej, på allmän begäran, mina bästa Cure-låtar:

1. From the edge of the deep green sea
2. Charlotte Sometimes
3. Same deep water as you
4. Play for today
5. A night like this
6. Boys don't cry
7. Chain of flowers
8. Figurehead
9. This twilight garden
10. A letter to Elise
11. Disintegration
12. All cats are grey
13. How beautiful you are
14. Just like heaven
15. Fire in Cairo
16. Halo
17. Apart
18. Siamese twins
19. Homesick
20. Breathe
21. Big hand
22. Cut
23. Catch
24. Dressing up
25. Scared as you
26. Lovesong
27. M
28. One hundred years
29. Play
30. This is a lie
31. Bare
32. Trust
33. Three imaginary boys
34. Prayers for rain
35. Untitled

Jag erkänner att det blev lite sisådär i slutet men ganska rätt är den i alla fall. Och det roliga är att jag kan nämna minst tio, säkert 20 till som ändå är bättre än vilket annat band som helst.

Samhället VI

2006-02-09T02:50:00.000-08:00

Jag kan inte förstå den här övertron på någonslags diffus inneboende mänsklig moral. All debatt, oavsett nivå, verkar handla om gott och ont – yttrandefrihet vs rasism. Hur kan vi leva i en tid där vi ser ekonomiska intressen styra världen och ändå inte inkludera dem i diskussionen? Jyllandsposten publicerar inte karikatyrer för att de är rasister eller för att de värnar om yttrandefriheten, de gör det för att någon tjänar på det. Det är dit vi borde rikta fokus. Varje redaktion är hierarkiskt uppbyggd med urvalsprinciper för materialet som följer vissa riktlinjer, alla satta efter att skapa mesta möjliga lönsamhet. Ibland handlar det om monitär lönsamhet, ibland om att vinna opinion hos folket och ibland om att tillfredställa makten. Likaså finns det en anledning till att diskussionen inträffar nu, ett halvår efter publiceringen, och anledning är aldrig längre bort än ett svar på frågan ”Vem tjänar på det?”. Att bygga upp världen i en god och en ond sida gynnar naturligtvis de som av majoriteten ses som förespråkare för det goda. Till exempel George Bush (ja att nämna honom som representant för den goda sidan låter rätt absurt, men hårddraget – vem skulle hellre välja att vakna imorgon som iransk kvinna än amerikansk?). Den muslimska världen, som generell term, vet att de aldrig kommer lyckas med att kliva ur sin fienderoll – eftersom de som placerar ut de vita och svarta westernhattarna alltid kommer vara de med mest ekonomisk makt och så länge den ligger i västvärlden kan den inte också ligga hos dem. Det är en enkel ekvation. Man kan önska att klimatet i till exempel Irak var sådant att de själva kunde publicera karikatyrer på Mohammed, det går dock inte att jämföra med att Danmark gör det. Danmark som är har en av de snabbast växande främlingsfientliga rörelserna ivärlden just nu, Danmark som skickar trupper för att stödja den makt som gjort mest för att bygga upp bilden av islam som det ulitmata hotet. Jag kan inte säga att det är fel att publicera bilderna, jag kan däremot fråga mig varför det är just de bilderna som publiceras. Någonstans har någon valt att det som ska avslöjas är inte makten utan minoriteten, och i det valet så väljer man också bort en granskning av något annat, per automatik. Samma logik gäller Svts plötsliga intresse för att avtäcka vänstern, feminismen, 68-rörelsen. Klart det ska vara tillåtet med granskande reportage, hur skulle det annars se ut, men vi måste komma ihåg att det sitter någon någonstans och väljer vad som ska granskas (ja jag upprepar mig för att det är viktigt). Denne någon har motiv och – let’s face it – dessa motiv är antagligen ekonomiska.

Någon skrev i DN häromdagen att vi kanske gått från en elitstyrd demokrati till en elitstyrande demokrati, syftandes på hur stor hänsyn politiken tar till tex Sifo-undersökningar. Tron på individen i dagens samhälle tar sig de märkligaste uttryck. Tycker man att det verkar smidigt med en bro mellan Skåne och Danmark så är det automatiskt rätt och riktigt att bygga en bro. Att det finns en utredning som jobbar heltid med att väga in flera perspektiv och försöka hitta en lösning som fungerar för alla, det verkar helt irrelevant. Plötsligt är det storebrorsaktigt och mästrande att försöka se till allas bästa, medan att se till sitt eget bästa är naturligt och innebär ökad frihet. Jag säger inte att förtroendet för den representativa makten inte ska ifrågasättas, och definitivt inte att de alltid agerat på bästa sätt för att upprätthålla det förtroendet. Men om alternativet är att gränsen mellan ekonomiska intressen och det som kallas frihet omärkligt upplöses så föredrar jag ändå försök – hur taffliga de än kan vara – till solidaritet.

Kloka ord IX

2006-02-07T04:45:00.000-08:00

Tydligare än så här blir det väl knappast:

Enligt Svenska språknämndens chef Olle Josephson är det kanske svåraste av allt att skriva könsneutralt. Ofta saknas en naturlig lösning. Särskilt besvärligt blir det vid valet av pronomen i tredje person singular.
Här ett exempel: ”Reportern ska vara noggrann med namn när han skriver.” Om detta ska vara en allmän utsaga duger inte ”han”, eftersom reportern lika gärna kan vara en ”hon”.
En inte helt ovanlig lösning är ”han eller hon” eller ”han/hon”. Sådant är visserligen väldigt korrekt men otympligt och osnyggt.
Ett könsneutralt pronomen har ibland föreslagits, såsom ”hen” eller ”hoan”. Det är orimligheter utan förankring i talspråket och inget att satsa på.
Olle Josephson menar i sin bok ”Ju” att det troligen bara finns en lösning, nämligen att skriva ”den”. ”Reportern ska vara noggrann med namn när den skriver.” Det är lätt att känna ett visst motstånd, särskilt beroende på att reportern behandlas som vore han (hon?) ett ting. Men kanske är det vad vi måste vänja oss vid om denna språkliga lucka ska täppas till.
Detta vore en genuin lösning av problemet. En annan sak är att texter är fulla av tillfälliga lösningar: skribenten skriver om till plural, använder ”man” eller konstruerar en passiv sats. Det fungerar ofta men är bara ett sätt att kringgå den svårighet som faktiskt finns här.
Diskussion och ett prövande av möjligheter är vad som behövs, enligt Olle Josephson.

Att inte reproducera könstänkande verkar vara en omöjlig utopi. Så fånigt. Låt oss börja med språket.

Kloka ord VIII

2006-02-01T08:35:00.000-08:00

Det som gör Heidegger svår är egentligen inte att han är oförståelig. Visst, det är krångligt att han måste markera avståndstagande till det betecknade hela tiden genom att byta ut tecknen alternativt gå tillbaka till det grekiska men där ligger ändå inte mitt problem. Däremot fastnar jag i frågan: Varför är han viktig? Jag försökte igår fråga de mer Heidegger-ivrande kursarna om detta men de verkade så förblindade av hans kanonisering att svaret uteblev. Det han gör är självuppfyllande och cirkulärt, han förhåller sig inte till någonting verkligt utan till en begreppssfär (som han som sagt dessutom uppfinner själv under tiden han dissikrerar den). Ointressant kan man visst inte kalla det, men ändå så relativistiskt på något sätt att jag blir ställd inför min egen oförmåga att formulera en åsikt kring hans tänkande. På ett ställe lyckas han dock, och där är jag helt med honom (även om jag tycker att hela grejen med att skriva en bok och berätta hur saker och ting ligger till går lite emot det här uttalandet):

Men vad ska - vid en väsensbestämning av tinget - ens en aldrig så säker känsla tjäna till, när ändå enbart tänkandet får ha ordet? Kanske är dock det som vi här och i liknande fall kallar för känsla och stämning förnuftigare, dvs mera förnimmande, eftersom känslor och stämningar är mer öppna för varat än vad allt förnuft är, ty detta har med tiden övergått till ratio och drämed rationellt vantolkats. Härvid har sneglandet mot det ir-rationella, i dess egenskap av det otänkta rationellas missfoster, gjort sällsamma tjänster.

Statushöjningen av det subjektiva här återkommer långt senare hos feministiska forskare som tex Patricia Hill Collins och är alltid enormt uppfriskande.

Vidare på temat givande forskning hamnar jag ohjälpligt i en mer lingvistisk tradition. Det är trots allt hos forskning kring tolkning av kommunikation som mitt hjärta ligger. Idag hittade jag en fantastisk formulering av den poetiska funktionen (enl Jakobson):

Genom att framhäva tecknets påtaglighet, fördjupar denna funktion den fundamentala dikotomin mellan tecken och föremålet.

Det är visserligen en beskrivning av hela den poetiska funktionen men sammanfattar ju också dekorativt det heta i metatext. Vissa fäblesser upptäcker man sent i livet.

Enheten - kapitel tre

2006-01-17T07:49:00.000-08:00

Ja det blir ju lite fånigt det här meta-bloggandet men nu är följetången uppdaterad i alla fall.
http://desvartabreven.blogspot.com

Enheten

2006-01-11T03:47:00.000-08:00

Jag tror på hantverket som yttersta källa till kreativitet. Det som ibland beskrivs som inspiration kan ofta härledas till ruset som kommer av hårt arbete. Producerandet av text, i mitt fall, är belönande i sig och det finns inga andra sätt att uppnå perfektion. Jag har varit övertygad om det i teorin länge men inte fått det praktiskt så tydligt som nu. Disciplin är storverkens vagga.

Och i linje med detta försöker jag alltså producera så mycket text som möjligt, oavsett resultat, i tron på att det finns ett självändamål i själva uttryckandet. En del i detta är den samling tematexter som just nu skapas kring Enheten för obeställbara brev. Mitt bidrag hittar ni på:
http://desvartabreven.blogspot.com

Där finns också länkar till andra bidrag. Idén är alltså att under det närmaste året skriva en sammanhängande text i form av bloggpostningar som på något sätt handlar om Enheten för obeställbara brev. Vi började som sig bör bakifrån med baksidestexten, nu ligger mitt första kapitel ute.

2006

2006-01-02T04:23:00.000-08:00

Gott nytt år!

Mitch Hedberg

2005-12-30T08:30:00.000-08:00

Idag har jag också gjort ett annat fynd kom jag på. En komiker. Och jag som har så svårt för sånt. Några av mina favoriter hittills är:

Last week I helped a friend stay put. It's a lot easier than helping someone move. I just went over to his house and made sure he did not start to load shit into a truck. Then we had beer and pizza

Och den som fick mig nyfiken från början:

All McDonalds commercials end the same way: "prices and participation may vary." I want to open my own McDonalds and not participate in anything. I want to be a stubborn McDonalds owner. "Cheeseburgers? Nope. We got spaghetti!...And blankets. But we are not affiliated with that clown, he attracts too many children.

Fler finns på http://en.wikiquote.org/wiki/Mitch_Hedberg

Kloka ord VII

2005-12-30T08:00:00.000-08:00

Idag hittade jag intressant läsning på internet. Därav de nya länkarna till höger. Jag vågade inte byta bara en så jag la till lite smått och gott i de andra två. Bland annat kan man läsa det här roliga hos Staffan:

Varför är det ungdomsroteln som utreder bockbranden i Gävle? Hur vet dom att det var ungdomar som gjorde det? Eller ANTAR dom bara? "Alltså hur många vuxna klär ut sig till pepparkaka", frågar D. retoriskt.
Jag svarar, lika retoriskt: "Hur många ungdomar klär ut sig till pepparkaka?" Då är det ju mest troligt att det är typ femåringar som gjort det. Barnroteln, hallåååå? ´

Ljud II

2005-12-06T06:13:00.000-08:00

Det har ju funnits där hela tiden hos Thåström, under all synt och rock och fula produktioner och skrik. En genuin känsla för berättande. Och så gör han nu då, post-sig själv en skiva där det ges utlopp. Och av någon anledning blir det inte alls patetiskt och gubbigt. Han tränger liksom ihop allt han vill säga och tycka och minnen han har av namn och av platser och det är helt irrelevant för alla andra än han själv och så självgott och drygt men det fungerar. Det är det enklaste enkla och det verkar vara jävligt svårt för folk. Det är precis lagom mycket instrument, det är inget att imponeras av varken melodiskt eller texmässigt men det är okonstlat och vackert. Tro mig, jag är lika förvånad själv, plötsligt har jag en skiva jag trodde jag skulle hata och redan var långt förbi och jag känner bara kärlek och tillhörighet. Och en längtan efter femtiotalsförorter söder om stan, som vanligt. Och på Hemnet har de 4 lägenheter i Stureby just nu.

Samhället V

2005-12-06T05:08:00.000-08:00

Världen går trots allt inte alltid baklänges. Idag är jag stolt över att vara litteraturvetare då det har visat sig vara en uttrycksform som återigen representerar innovationsförmåga och utmanande av konventioner och gränser.

När Elfride Jelinek fick Nobelpriset var den cyniska tolkningen att Akademien behövde skaffa sig ett alibi för att passa tidsandan. Nu är jag inte längre säker. Kanske finns det faktiskt en rörelse framåt i litteraturen, en syn på berättelsen som är långt mer utmanande än vad något avgränsat ämne kan vara. Upplösningen av form och subjekt.

Ytligt sett ser vi att Monika Fagerholm stjäl priset från den favorittippade Klas Östergren. Djupare kanske det handlar om att Östergrens klassiska stil som en gång var kontroversiell i sin individualism, har blivit mall för så många att den inte längre berör. In kommer istället en författarinna som blivit läst av tusentals kvinnor - framförallt - och har skrivit en bok om ett så lågstatus ämne som flickors vänskap. Kanske är det något som händer, om än långsamt, i Sveriges litterära sfär.

Viktigare dock, än denna möjligen slumpvisa vinnarstrid, ser jag utnämningen av "Eddie Bolander och jag". Det är intelligent och subtilt med ett så pass konventionellt ämne att liksom lura in en ny form hos tyckarna. Det började, förvånansvärt obemärkt med Per Nilsson och Daniel Ahlgren (?) som tillsammans skrev respektive ritade Ask & Embla och nu sitter varenda kulturredaktion i Sverige och försöker hitta på ett bra svenskt ord för "graphic novel".

Ytterligare kan vi se Harold Pinter, både som företrädare av en viss politik och som pjäsförfattare som det oförutsägbara valet till årets Nobelpris och vinnaren av Augustprisets fackkategori, Lena Einhorns "Ninas resa" - återigen med ett traditionellt kvinnligt ämne: mamma - som exempel på det mod svenskt litteraturkännande visar upp idag. Återigen är det en konstform som faktiskt har något att tillföra sin samtid, kanske till och med sin framtid.

Att sen Åke Edwardsson nomineras för vad som tycks vara en pastish på Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" får ses som inget annat än en miss i protokollet.

Kloka ord VI

2005-12-02T03:55:00.000-08:00

"Of course, these days it’s more fashionable to be positive. I hate positivity. The problem with positivity is that it’s an attitude that’s decidedly about lying back, getting screwed, and accepting it. Happily. It’s totally apolitical."

Neil Tennant visar, som Joakim S. uttrycker det, varför Pet Shop Boys alltid kommer vara så mycket bättre än alla andra.

"And positivity makes the world stay the same. Hatred is the force that moves society along, for better or for worse. People aren’t driven by saying, 'Oh wow, I’m at peace with myself.' They’re driven by their hatred of injustice, hatred of unfairness, of how power is used. That’s as true for pop music as it is for politics. "

Och så kommer två av de mest tröstande och uppiggande meningarna ever:

"To hate a lot of things is tantamount to really caring about others. If you like everything, you deal with nothing. "

Ljud I

2005-11-30T06:31:00.000-08:00

Det låter som Stereolab, som Dear Nora, som Jefferson Airplane och använder sig av textrader som "Curiouser and curiouser". Det är fantastiskt tycker jag.

Och nya El Perro del Mar är precis som tidigare helt i linje med sin egen säregenhet och samtidigt oförutsägbart märklig. Att ha den här musiken i öronen som känns intressant - intressant musik 2005 alltså på riktigt - gör mitt liv bättre.

Samhället IV

2005-11-19T03:53:00.000-08:00

Två incidenter har inträffat inatt som får en att undra lite över människans syn på sina rättigheter. Det återspeglar sig i alla sammanhang, från vårt sätt att förvara eller ha ihjäl andra djur för vårt höga nöjes skull till - på ett individuellare plan - den fysiska plats vi låter oss ta i det offentliga rummet. Och ibland går det alltså så långt att man inkräktar på någon annans kropp och rätt till privat sfär. En människa som sticker ner sin tunga i en annan människas hals utan att överhuvudtaget reflektera över samtycke - eller ännu värre, göra icke-samtycket till en del i handlingen... Den typen av självbild en sådan handling ger yttryck för är något av det obehagligaste vårt samhälle har fött. För någonstans handlar det om en sanktion. En slentrianmässig överhöghet vi tillskriver oss själva och där gränserna hela tiden flyttas. Först när det kommer ner till person mot person-nivå förskräcks vi, med all rätt, och förfasas, förundras, över hur någon kan agera ut en idé om total hänsyslöshet gentemot sin mottagare.

Häromveckan hade jag en diskussion som kom att handla om det offentliga rummet. Från början var ämnet barn och hur svårt det är att inte provoceras över den plats föräldrar med sina stora barnvagnar och skrikande barn tillåter sig själva att ta. Men så påpekade någon att någonstans är det unikt att kvinnor runt trettio tar den typen av plats. Man kan hata dem för deras snorkighet och respektlöshet - visst. Men kanske hellre det än att de håller sig på mattan, krymper och blir osynliga igen? Det är ett fint sätt att se på det och att implementera i sin vardag tanken om att inför solidariteten ska alla individer vara lika.

Klyscha I

2005-11-15T06:16:00.000-08:00

Det är en mycket märklig ritual, extranummerritualen. I något skede måste man ju ha dragit det där strecket på sin femton låtar långa lista mellan de första 12 och de tre extra. Hur tänker man då? Vad kan det finnas för värde i att gå av scenen, vänta - ibland hur länge som helst verkar det som - och gå ut igen och fortsätta?

Möjligtvis är det mer okej om det är spontana extranummer, en låt man inte tänkt spela, så som jag antar att det var tänkt från början. Samtidigt tycker jag nog att ett konsertupplägg ska behandlas varsamt som ett blandband. Antingen var det meningen att ha med den där extra låten eller så var det inte det och då får publiken het enkelt acceptera det. En setlista är också ett konstverk någostans.

Kloka ord V

2005-11-12T04:38:00.000-08:00

Jag har inte varit riktigt snäll mot The Embassy. Fantastisk popmusik men rädd för att de ska vara matematiskt kalla med en syn på estetik där jag känner mig just - distansierad. Tydligen har jag inte läst ordentligt.

Allt är personligt. Distans är ett mycket förrädiskt och ont tillstånd som gör dig död och proffsig, Stockholm är fullt av sånt och jag vill gärna bränna ner hela skiten.

Det här citatet gör mig lycklig, jag kan andas ut och lyssna på Embassy utan att behöva stänga av varningsklockan i huvudet som hintat om att de har hjärtat i hjärnan. Fint.

Kloka ord IV

2005-11-12T03:49:00.000-08:00

Utan att han någonsin använder det ordet, och dessutom alltid med en närmast religiös tillnärmning till matematik och naturlagar (deras under), tänker jag ändå att Sonnevi nu närmar sig föreställningar om skillnadernas eller affiniteternas politik. En politik som inte förutsätter identitet, utan kan hantera skillnader. Troligen den svåraste politiken, ever. Och en politik som i sig också rymmer vördnad inför varandets under: det irrationella, bortom humanismens fällknivar. Allt witty, tricky. Oceaniska agenter, de som omsluter oss, som vi är del av.

- Hanna Hallgren i Aftonbladet

Det blir nästan sakralt i min mun. En politik som inte förutsätter identitet. Så enkelt och ändå svaret på allting.

Folk och folk

2005-11-12T02:54:00.000-08:00

Haha, man ska tala till en bonde på bondens språk eller vad det heter. Alldeles nyss på en berömd skivaffär i Stockholms Camden gjorde jag misstaget att försöka försäkra mig om att Andres Folk-samling inte var för "manlig". Jo, jag använde det uttrycket. Herregud. Butiksföreståndaren (som faktiskt VAR på Springsteen i Konserthuset 1974) tittar på mig som om jag vore spetälsk och korkad på samma gång. Och jag försöker förklara, jamen alltså duvet massa bluesiga gubbar och rötter och sånt... Han svarar torrt att det är musik från 60-70-talet, inget tidigare. Som om liksom det skulle vara en garanti för att slippa den extremt maskulina och fabulöst tråkiga grenen av folkpop/rocken. Ett tag tänkte jag försöka förklara genom att säga att Fairport Convention är helt meningslösa utan Sandy Denny, att jag tusen gånger hellre lyssnar på henne solo än på resten av bandet utan henne. Där någonstans ligger skillnaden mellan den folkpop som ger mig rysningar och den som ger mig absolut ingenting. Men någonslags värdighet vill jag behålla. Efteråt inser jag att den idiotförklaring av mig jag upplever från mannen inte är så konstig egentligen. Även om det för mig är självklart att jag inte frågar huruvida det är en Joe Hill-samling, utan att jag pratar om känslan av skivan, inrikningen, så är det naturligtvis inte självklart för honom. För mig är min fråga väldigt detaljerad, den ställs utifrån ett perspektiv där jag vet att folken kan hamna på båda sidor om staketet, för honom är det kanske en "det här soul... alltså kan man dansa till det?"-fråga. Jag vet, jag har jobbat i skivaffär.

Men hur gör man om man faktiskt vill veta, som jag idag, jag skulle ju ha behövt läsa upp ett musikaliskt cv över hur bra koll jag har för att få ett svar som hjälper mig, och jag vägrar hålla på med sånt på offentlig plats.

Förresten, ärligt talat, Rod Stewart?

Darlin' don't you go and...

2005-11-05T04:00:00.000-08:00

Mestadels tycker jag att L Word blir hemskt jobbigt när det försöker vara något annat än en homovariant av Melrose Place. På ett ställe lyckas de dock. Genom att utnyttja den långa traditionen av hårklippningsritualens symbolik.

Närmast till hand ligger scenen där Jo March överger sin roll som driftigt, exentriskt barn för att bli den kvinna samhället kräver av henne genom att klippa av sig håret och sälja det för att säkra familjens försörjning. Att klippa av sig håret är genom litteraturhistorien ett sätt att markera övergångar, Fantine i Les Miserables säljer sitt hår som sista utväg för att kunna fortsätta försörja sitt barn efter att hon nekat sin chef sex och därmed fått sparken.

I ceremonin ligger en blandning av desperation och beslutsamhet som karaktärerna Jenny och Shane i L Word lyckas behålla förvånansvärt väl. Och som läsare/betraktare imponeras jag av dessa kvinnors beslut samtidigt som jag sörjer omständigheterna som drivit dem till det. I Jennys fall tror jag att det handlar om att freda sig, att slippa vara den som anses som "mest kvinnlig" i deras lilla gäng.

Det finns hemska undertoner i det om vad det betyder att vara heterosexuell kvinna. Att man är tillgänglig. Kanske hade hennes beslut blivit tydligare idag om hon skaffat massa piercings och dreads och luvtröjor och stora byxor. Kanske är det ett sätt att säga att det sättet som vissa män visar uppskattning - det är jag inte mottaglig för.

Innan vi ens börjar titta på hur svårt det är att vara konsekvent i sitt beslut, att tvinga sig själv att aldrig sakna bekräftelsen från andra sidan så finns det i förlängningen två fatala konsekvenser: man låter fienden bestämma spelreglerna och man begränsar sitt eget uttrymme. Det är dock inte självklart att det inte är värt det.

Fienden II

2005-10-25T08:03:00.000-07:00

Det finns en typ av retorisk figur som går under namnet fokusförskjutning. Ofta när jag tycker att jag hamnat i en argumentation som inte leder någonvart kan jag gå tillbaka och se hur motparten smugit in en sådan i konversationen. Ett typiskt exempel är att börja diskutera ett ords användning eller en formulering. Ett inte lika uppenbart men mycket slugare sätt är att börja sålla bort vissa givna regler för diskussionen. Det kan till exempel röra sig om att plötsligt börja ifrågasätta den etymologiska betydelsen av ett nyckelord eller ställa sig helt frågande inför de givna parametrarna i ämnet. Nyligen var jag med om ett sådant fall där den givna parametern i frågan var ungefär: allt som sägs betyder inte alltid bara exakt det som sägs. Från att ha haft en inställning där det är tråkigt att inte kunna skoja om saker, att man måste kunna ta lätt på skämt eftersom de ju inte är illa menade egentligen, så fanns plötsligt en överdriven tilltro till ordens bokstavlighet. En komplimang är en komplimang. Och trots mina exempel om gubbar i parken som berömmer små flickors trosor, läkare som under undersökning kommenterar skönheten hos intima kroppsdelar etc. så stod det som skrivet i sten att komplimanger alltid är av godo. Fokusförskjutningen sker från en upplevd kränkning till semiotik. Väldigt skickligt... om man inte är uppmärksam det vill säga.

Samhället III

2005-10-21T03:36:00.000-07:00

Som politiker kan jag ofta känna att Gudrun inte representerar mig. Jag tycker inte hon verkar vara tillräckligt tydlig i gränsen mellan vänster och höger, socialism och kapitalism, folk- respektive företagstyre. Men häromdagen i det fantastiska public service-programmet Debatt kände jag verkligen att hon kan få föra min talan alla dagar i veckan. Jag tycker att hon balanserar sin retorik mellan vettiga argument, helhetsbilder, sansad fakta och lite sund upprördhet när Popova är sådär fånigt kontaktsökande mot Lennart Persson eller kommer med direkta felaktigheter. Över huvud taget tycker jag att Susanna Popova är otroligt obehaglig, hon har en typ av retorik som verkar snattad direkt ifrån de manliga företagsledarna hon säkert är skolad av. Ett sätt som säkert inger trygghet hos vissa, att lugnande försäkra lyssnaren om att de problem som påvisas bara är påhitt och nojjor. Det känns som ett vanligt sätt att skildra skurkar på i katastroffilmer, de som för egen vinnings skull förnekar en katastrof som håller på att hända medan hjälten/hjältinnan i affekt försöker vinna folkets förtroende och varna för det stundande. Vilken sida vill man egentligen tillhöra?

Sett från vägen

2005-10-18T08:26:00.000-07:00

"Där hjulen alltid snurrar"

Tydligen en populär slogan för en kommun. Så populär att den används både av Mjölby och av Vaggeryd. Hur tänkte ni där egentligen?

Lo-fi-goth

2005-10-13T09:06:00.000-07:00

Efter att ha lyssnat upprepade gånger idag på Sentridohs "U can drive" försöker jag röna ut huruvida min fascination är bunden till nostalgi eller den ingrodda föreställningen om att Lou är den vackraste ever, eller, om det faktiskt är otroligt bra musik. Det jag kommer fram till i mitt tankeexperiment med att försöka se någon göra nämnda låt på en scen i Stockholm idag är att det känns otänkbart. Inte för att det är svårt men för att den ironiska distansen har satt för djupa spår i oss. Den musik som tillåts släppa in munflöjt och falska stämmor måste nuförtiden tydligen vara rolig. Ska man göra det Lou gör idag måste man rensa det från de lo-fi-element som finns, allt som skiljer en från traditionell singer-songwriter-tråk alltså. Och allt bara av en rädsla för allvar? Jag vill bara att det ska finnas både och, jag behöver näring i min deppsjäl ibland.

Fotbollstrams

2005-10-13T08:43:00.000-07:00

Antingen menar man komersialisering, då bör man säga det. Eller så menar man disneyfiering och bör då säga det. Att man är rädd för en familjefiering av fotbollen bör man dock vara varsam med att säga. För vilken del av familjen är det man inte vill ha in på läktaren? De som inte representerar det ideal man så panikslaget vill bevara?

Vi kan titta på det matematiskt: 1st kärnfamilj (f) innehåller en pappa (p), en son (s), en mamma (m) och en dotter (d). Att fotbollen är ett tillfälle för umgänge far och son emellan motsätter sig knappast entusiasterna. Alltså:
f - p + s = m + d.

Det är mamman och dottern som inte är välkomna alltså? Men så säg det istället.

Paus

2005-10-08T04:33:00.000-07:00

Jag förstår om det inte är den första tanke man får när någon nämner kroki men det är en väldigt komplex företeelse som modell. Det är en nakenhet som är helt fri från sexualisering där kroppen plötsligt är nyttig i sig själv, utan referenser till utseendeideal och liknande. Det finns något otroligt befriande i att bli ett stilleben, att vara staplade former och linjer utan innehåll samtidigt som kroppen hela tiden gör sig påmind genom musklernas spänning, svett och kyla, domningar och somningar. Det finns ett mervärde i tanken om att min kropp, den belysta och exponerade, kan vara den enda oförställda nakenhet vissa av tecknarna ser. Att jag, med så enkla medel som att visa mig, kan utgöra en motvikt till ett samhälle där kroppen framförallt är en vara. På det lilla podiet behöver jag inte tänka på hur jag ser bäst ut eftersom det är omöjligt att dölja något. Inget förlåtande ljus, inga anpassade kläder eller ställningar. Så infinner sig alltså lugnet.

Teckning: Sten Johnson

Kloka ord III

2005-10-08T04:06:00.000-07:00

En alltför sällan ställd fråga:

"Jag vill veta vilka samhälleliga konsekvenser det här påstådda manshatet har för män i deras vardag. Tala om för mig hur det skapar mäns vardagsrädsla och hur det beskär deras livsrum. Ge mig siffror, svart på vitt, hur det påverkar och hotar deras liv."

Sandra Andersson i ETC

Samhället II

2005-10-08T03:33:00.000-07:00

Frågan är vad som skulle hända om vi inte var så pigga på att kategorisera människor efter kön. Och att därefter skapa konnotationer till den kategori man hamnat i som färgar varje steg vi tar*. Om vi utgår ifrån att det är en medfödd drift att sortera, att dela upp (vilket naturligtvis inte behöver vara fallet alls), vad skulle då bli vårt förstahandsval att kategorisera efter om könet var ointressant? Katarina och jag föreslår erfarenheter. Vi lever i en kultur som är så absurt infekterad med objektivitetshets att den subjektiva erfarenheten är något fult utan substans. Men visst, kanske hoppar jag i förväg. Jag utgår ju nu ifrån att könens upplösning skulle vara en produkt av minskat intresse för makt - att materiella företräden skulle elimineras per automatik. Det kanske är att hoppas på mycket. Men säg såhär då - vi börjar i andra änden - en uppvärdering av erfarenheten som kapital skulle innebära könsrollens upplösning. Förtryckarmekanismer är beroende av en objektiv makt, en makt som ser likadan ut för alla, den monitära till exempel. Om det som var statusbringande var ett kulturellt kapital helt friställt från medfödda förutsättningar så skulle kanske makten fördelas annorlunda och en jämlikare samlevnadsform uppnås.

* För bevis: Se valfri människas reaktion på F!-förslaget om att kunna döpa döttrar till Göran. Något så otroligt provocerande tydligen, det är helt otänkbart ofattbart upprörande. Och slutsatsen blir att F! är konstiga? Take a look at your self and make a change. Haha.

Nhess II

2005-10-06T07:52:00.000-07:00

Jag måste ju fortsätta göra reklam när de fortsätter ha så snygga bilder:

www.purevolume.com/nhess

Samhället I

2005-10-06T04:11:00.000-07:00

Jag fastnade på det här citatet:
"Arbetsgivaren hävdar att Per Johansson varit illojal mot företaget och kränkt medarbetare. Förarna anser däremot att Johansson sparkas för att han kritiserat säkerhetsarbetet."

Ja alltså, min första reaktion när arbetare strejkar, framförallt en grupp som vi vet sen tidigare inte har ideala arbetsförhållanden, är att det säkert är motiverat. Jag tror inte på idén om att det skulle vara någon överdriven kräsenhet som skulle föranleda den typen av protest, hade det funnits kanaler att påverka sin situation på ett mindre hostilt sätt skulle de säkerligen ha använts. Men. Jag försöker att hålla min hjärna intakt, att inte dra slutsatser ur ett kollektivt vänstermedvetande utan ur det förnuft jag har som är ihoppusslat av fler variabler än så. Och det förnuftet säger mig nu att jag vill veta bakgrundshistorien till detta. Enkelt uttryckt: om Per Johansson har "kränkt medarbetare" vill jag veta på vilket sätt och om det är allvarligt - varför har inte en anmälan gjorts? Denna medarbetare som känner sig kränkt, vad är dennes relation till arbetarna och varför väljer de inte att stå på hans/hennes sida? Dessutom skulle jag vilja veta vad "illojal mot företaget" betyder, hur lojal ska man vara mot sitt företag för att inte få sparken? Om det i det här fallet handlar om att lojaliteten borde gått före kritiken av säkerhetsarbetet så är det ju en skruvad bild av lojalitet strejken handlar om, inte den enskilde människans avsked. Denna bild torde infektera arbetet även på gräsrotsnivå eftersom den står i direkt motsats till till exempel fackföreningsarbete och då börjar vi snacka strejkanledning.

Strejker är stora saker och även om jag med all kraft försvarar den rätten tycker jag att det måste finnas en genomtänkthet där uppmärksamhet riktas mot sjukdomen och inte dess symptom.

Yta

2005-10-05T11:02:00.000-07:00

Eftersom min mycket genomtänkta text om konstens behov av kontrastens verkningsmedel försvann så bjuder jag på tre av mina finaste brillormar:

Fienden I

2005-09-29T06:43:00.000-07:00

Apropå Täby så ska jag preventivt förklara vad problemet är. Idag står det i tidningen att Täbys barn får betala mest i landet för att lära sig instrument, äta mat i gymnasieskolan etc. Alla dessa kostnader för privatpersoner utmålas som höga summor att lägga ut för varje förälder eller liknande. Men, det här kommer ju moderaterna förklara, är inget problem eftersom de låga skatterna gör att varje enskild människa har mer pengar i plånboken varje månad. Genom detta argument gör Reinfeldt med gelikar ett avgörande antagande, nämligen om att alla målsmän vill sina barns bästa. Det barn som har en förälder som tycker att spela gitarr är trams har ingen möjlighet att utveckla den sidan hos sig själv, till exempel. Och det här är ändå lyxexempel. Skulle vi föra över ideologin på mindre bemedlade områden skulle scenariot kunna bli katastrofalt. Föräldrar som plötsligt genom de sänkta skatterna får några få kronor över har plötsligt möjlighet att kanske inte jobba varje söndag, köpa gummistövlar till åtminstonde ett av sina barn, etc etc. När sedan ett av barnen bryter ett ben eller ännu värre får en långvarig sjukdom så nekas de tillträde till sjukvården eftersom den numera ska bekostas direkt ur plånboken. Den borgliga politiken förutsätter alltså att vanliga människor ska buffra på det sätt som ekonomiska experter vill, "minst en månadslön på sparkontot" brukar det heta och sist en undersökning gjordes var de bestörta över att det i gruppen 19-24år bara var en tredjedel som uppfyllde den devisen. Allt handlar alltså till sist om bristande verklighetsförankring och vetskap om de ekonomiska val som människor, som av olika anledningar lever med mindre marginaler än Fredrik&co, ställs inför varje dag. Jag undrar hur mycket levnadsstandard han själv skulle vilja skala bort för att spara till den dag hans ena barn plötsligt får leuekemi. Tänker han på det? Vill han att föräldrar ska planera inför sådana fruktansvärda scenarior? Och de som ändå inte klarar av att komma upp i de summorna på sparkontot ska alltså leva vidare, medvetna om att deras ekonomiska problem kan kosta liv. Människovidrigt är bara förnamnet.

Bra nyheter

2005-09-29T05:34:00.000-07:00

Okej, ritningen var snyggare i orginalformat men hey, vi har snart ett hem!

Newrythmics

2005-09-28T04:59:00.000-07:00

Jag har aldrig gillat Eurythmics. Och så plötsligt dyker "I Saved the World Today" upp och visar sig vara en fantastisk korsning mellan Zombies och Carly Simons "Coming Around Again".

Kloka ord II

2005-09-27T07:19:00.000-07:00

Eftersom jag tvivlar på att särskilt många av mina vänner läser Helsingborgs Dagblad vill jag föra fram en text som är sann men tragisk.

"Jag gillar inte karriäristen Gudrun Schyman. Jag gillarinte ens tanken på ett politiskt parti som utgår från enenda dimension - samhällets könsmaktordning. Men närFeministiskt Initiativ nu löper gatlopp i medierna kännerjag mig allt mer provocerad till att lägga min röst på demi kommande riksdagsval. För mediernas hets mot partietvisar med all tydlighet hur djupt rotad de patriarkalaföreställningarna är i vår samhällskultur.Innan Fi ens hade bildats hajpade medierna partiet tillsvindlande väljarstöd. Allt för att kunna sänka partiet såsnart mediasamhällets dramaturgi så tillät. Det enfaldigapatriarkatets ledardyrkan behöver sina stories om deframgångsrika och misslyckade medborgarna. Det är ingenslump att Tredje riket var ett starkt patriarkaltsamhälle. Sedan Fermentas VD Refat El-Sayed för nitton årsedan avslöjades med falsk huvudbonad har det också blivittill en svensk medietradition: Ena dagen succé, nästafiasko. Men när Aftonbladet häromveckan i krigsrubrikerropar ut Fi:s död framstår tidningen för varjenormalbegåvad mediekonsument som patetisk i sin hårdavinkling. I Aftonbladets refererade undersökning frånopinionsinstitutet Skop har Fi fortfarande hela elvaprocent vilket ju vore ett historiskt fantastiskt resultati ett första rikdsdagsval.

Lika väl som patriarkatet behöver sina starka ledare såbehöver de också sina hackkycklingar, sina bespottadejudar som bara genom att de existerar solkar ned vår finasamhällsordning. Och ett parti som Fi har förstås gott omfolk som avviker från den manliga heteronormen. TiinaRosenberg är den som i högre grad än någon annan avpartiets företrädare blivit bespottad. När medierna lyfterfram egenskaper hos denna feministiska politiker så är deti termer som "lesbisk" och "okvinnlig". Jämför det med omdet vore en invandrad antirasistiskt profilerad politiker.Hur skulle vi som läsare reagera om denne beskrevs i ordsom "negroid" och "osvensk"? Det får vi förmodligen aldrigveta. För utanför nazisternas undergroundmedier finnsingen sådan journalistik.Patriarkatet har sina beprövade härskartekniker för attslå tillbaka kvinnokampen. Förlöjligande är den metod sommedierna nu ägnar sig åt för att oskadliggöra Fi. Medlösryckta citat ska partiet framstå som en sammansvärjningav tokstollar som "vanliga", heterosexuella kvinnor börhålla sig undan för. Hur många artiklar har vi den senastetiden inte läst om den "manshatande" sång som framfördespå Fi:s konstituerande möte? Den där med raderna "Snubbe,gubbe, jävla man - vi ska slita dig i stycken". 1889bildades det svenska socialdemokratiska partiet. Jag haraldrig hört något ramaskri över den femte versen iInternationalen där det talas om att "vi skjuter vårageneraler och sjunger broderskapets sång." Men det ärklart. Tuffa bröder som skjuter skarpt är vi ju vana med.Blotta tanken på tuffa tjejer som angriper gubbaväldet, jaen enda liten ironisk rad i ett underhållningsnummer, fårhela våldsmonopolets patriarkat att skaka i sinagrundvalar och i kör skrika "Sieg Heil!" i förhoppningenatt kunna tysta all sansad debatt.

Med eller utan ett Feministiskt Initiativ i riksdagen:Diskussionen om partiet visar med all tydlighet att vilever i patriarkalt samhälle där vad man får och inte fårsäga i den offentliga debatten så uppenbart följer entydlig mall. En mall i vilken man, vit, medelklass,medelålders och heterosexuell är utgångspunkten. De somavviker från mallen kan stundom i och för sig få kommatill tals men de får då nöja sig med en position som intehotar das Ordnung. Ungefär som när tjejerna i en skolklassupptar 40 procent av lärarnas tid och så väl föräldrar somlärare uppfattar det som en ovanligt jämställd klass.Eller när en bolagsstyrelse består av fyra kvinnor och femmän och företaget betraktas som ett feministiskt föredöme.Feministiskt Initiativ kommer förmodligen inte att kunnaändra den mångtusenåriga könsmaktordning som uppenbartgynnar männen. Det är ett betydligt bredare arbete än vadsom kan få plats inom riksdagens väggar. Men med Fi iriksdagen kommer i alla fall patriarkatets massmedialamegafoner få en motröst."

av Stefan Bergmark

Kloka ord I

2005-09-23T03:43:00.000-07:00

Det händer förvånansvärt sällan att någon i en infekterad debatt lyckas se nya perspektiv. När jag läser Nils Hansson i DN idag får jag en upplyftande känsla av att tankar om makt och vem som äger makten, inte alltid handlar om vänster och höger utan ibland bara om lite intelligens. Hansson har tänkt ett steg längre, ser effekterna av ett infantilt handlande som ett problem i ett större perspektiv. I det här fallet handlar det om Lundell vs. kvinnliga/feministiska kritiker. Ja, man blir ju trött redan där. Men istället för att ta en position om huruvida det är rätt eller inte att lägga den typen av helt galna sexistiska infantila åsikter i munnen på en romankaraktär och hur de unga arga kvinnorna borde svara så ställer sig Hansson över det och ser till den faktiska konsekvensen. Den att Lundell tar makten ifrån recensenterna genom att omöjliggöra dem att fullfölja sitt uppdrag. Kort sagt: DN kan inte låta Rydell/Ramqvist recensera något Lundell haft med att göra längre i rädsla för att läsarna ska se det som payback om de tycker det är dåligt och fjäsk om de tycker det är bra. I princip. Lundells patriarkala metod visar sig här alltså ge ett verkligt utslag på yttrandefriheten (för att dra det till sin spets). Otroligt effektivt och obehagligt.

Uppfriskande är det med lite nya grepp. Ett annat - numera läskigt bortglömt - ämne där det skulle behövas är affischfriheten. Jennie Dielemans försökte höja förståelsen lite för det enorma inkräktandet på demokratin en nolltolerans är men fick sparken från DN Påstan eftersom hon inte var tillräckligt hängmatteläsningsvänlig. Eh. Faktum kvarstår dock. Nästa svenska Berlusconimotsvarighet (eller ännu värre) kommer ha möjlighet att köpa alla kanaler för information. Idag när det i alla fall finns viss möjlighet att sprida någorlunda "fria tankar" verkar de flesta helt blinda inför att den möjligheten finns eftersom vi tillåts ha den. Redan nu finns vissa demokratiska problem i semi-monopolet på tidskriftsdistribution till exempel. De flesta sätt att föra ut åsikter till gemene man är varor och köpbara, affischering är det inte. Om man är konspiratoriskt lagd kan man säga att för de som vill styra det här landet längre från mångstämmighet i tanken kommer tycka att det är väldigt lägligt att den enda direkta kanalen för kritik stängdes av för flera år sedan. Så enorma effekter kan det beslutet få. Att det redan nu torde strida mot alla demokratiska principer kring rätt till yttrande och ger en obehaglig bismak i munnen av insikten om att det offentliga rummet är up for sale, det är bara början.

I huset

2005-09-21T07:59:00.000-07:00

Jag träffade en bekant som nämnde Badlands, Andreas Fryklunds nya affär. Jag säger att jag har hört att han har öppnat något men har inte så bra koll eftersom han inte direkt sysslar med "min" musik. Då får jag höra: "Nu säljer han ju dvd och all möjlig musik så du kan nog hitta något där du också"

Och jag blir stött men vet inte varför. Sen inser jag att det är som att dansmusik-folk ser sig själva som de enda i behov av specialaffärer och svåra postordrar, som att popmusik i deras ögon är något man kan handla på närmaste konsum. När jag läser Disco Sucks om att klippa sönder dagisbarns E-type-tröjor så skrattar jag och håller med, samtidigt inser jag att det skulle vara lättare för mig att ge barnen Beatles än för någon att ge dem Arthur Russell (eller vem som nu är representativ - jag har ingen aning). Housefolket har gått vidare från O'boy till kaffe och jag är tio år och tycker fortfarande att det är äckligt. Housen är för mogna, tuffa människor och jag är ett barn. Eller?

Och det handlar ju inte om obskyritet, det handlar om att de har en subkultur som verkar intelligent och full av kärlek och som jag inte förstår alls. Och jag är fan avundsjuk. Jag önskar att jag gick igång på deephousen, det gör jag verkligen men jag förstår det inte alls. Ingenting väcker några känslor i mig på det sättet som Slowdives "Dagger" eller Townes "Waiting around to die". Det går liksom inte. Men det verkar fint det där, att ha en hemlig klubb. Hell en gång i tiden trodde jag att det var det "indien" handlade om. Jag undrar om samma besvikelse kan inträffa på housescenen.

Kanske ligger min frustration i att jag går in på Badlands hemsida och det är bara massa dåliga rockskivor skyltade och jag vill verkligen inte bli ihopblandad med den publiken. Det måste ju finnas motsvarigheter inom dansmusiken men skillnaden är att jag skulle aldrig skicka housefolk till Saturn Return och säga "de har massa skivor med beats där, du hittar säkert något du gillar". Jag förstår ju att det är en värld jag inte har koll på medan popvärlden verkar anses som allas egendom och allmängods.

Nhess

2005-09-20T08:24:00.000-07:00

Min bror. Lyssna här:
www.nhess.tk

Samuel J. Bicke

2005-09-20T03:47:00.000-07:00

Nej det är visserligen inte en film som handlar om Richard Nixon men å andra sidan säger den saker som behövs sägas. Att förtryck gör människan galen. Samuel J. Bicke går till Svarta Pantrarna och vill göra om deras organisation till "The Zebras" så att han också får plats i kampen mot överheten. De skrattar åt honom såklart när han säger att han sitter i samma båt som dem.

"You own the boat"
"I don't own the boat"

Och om någon av er har läst insiktsfulla recensioner såsom "Samuel J Bicke är en helt vanlig man, när allt i hans väg går fel" så tro dem inte. Det handlar inte om att han stöter på olycksaliga hinder, det handlar om ett system där man ska vara tacksam för ett arbete där man blir förtryckt och sparkad på, och den desperation det föder. Det är inte hans öde som skildras, skillnaden är bara att han trillar över kanten där de flesta bara är tysta och lider. Visst, han är galen, men att dåren är sanningsägaren är ju inget nytt motiv.

När jag ser riksdagsdebatten idag. Mikael Odenberg som raljerar - ja det är exakt det han gör - över hur svårt vänsterblocket har att enas så inser jag att han förespråkar precis den kulturen som gjorde Sam Bicke galen. En kultur där allt handlar om säljteknik. Antagligen går den där attityden hem hos folk, hell Reinfeldt har ju skapat sig själv genom att småflina åt idealister. För få förstår att de kommer rösta sig till sin egen undergång. Det kommer vara försent sen att inse att man grävt sin egen grav. Som Isak sa, hur kan moderaterna överhuvudtaget våga säga att de ska kämpa för de svaga när deras politik går ut på att inte kämpa för någon annan än sig själv?

För min del tillhör jag hellre ett block som i alla fall liknar idealister på något sätt och som bråkar för det de tror på, även om det förlänger budgetförhandligarna något. Högern kan ju komma tillbaka när de behöver lägga fram mer konkreta resultat än vackra foton från en berså.

Benke

2005-09-16T06:22:00.000-07:00

det finns en sanning som jag inte tror andra om att kunna hantera

Den där Bengt Ohlsson har jag gett upp om. Någonstans mellan EMU-positivism och självömkan försvann min respekt för honom, eller hans text ska jag väl säga. Men det här är kloka ord. Ljuga för att skydda folk som inte bett om det. Det är ett gissel och en olat, jag ska tänka på det.

Plast och sex

2005-09-16T05:08:00.000-07:00

Igår var jag med mina bröder på Grease. Det var en fasansfull upplevelse. För 12 år sedan såg jag den på Chinateatern minst 7 gånger och det var fantastiskt - en hyllning till filmen. Tror jag i alla fall, kan inte svara för mitt kritiska tänkande men jag var inte dum i huvudet, det vet jag säkert.

Nu alltså. När den "breda" kulturen trillar så djupt ner i ett hål som föreställningen i går så innebär ju det att alla tänkande människor måste ta avstånd. Och det gör mig ont, det gör det. Grease är lättsam underhållning, jag förstår det, det är inte det jag sätter mig mot. Men idén om att man måste köra över de uns av djup eller trasighet som finns i berättelsen med ångvält, det handlar inte om pjäsen - det handlar om idag. Uppenbarligen är vi numera så förstörda att det inte finns utrymme för Rizzo att vara annat än en helt vanlig idiot, att sexanspelningarna måste läggas ut explicit och i ansiktet på oss HELA TIDEN, att ett skämt om Jans fetma får ta flera minuter och mjölkas till ren ondska.

Jag anade det redan med Cabaret på Parkteatern. Musikal ska tydligen tvättas från intelligens och fyllas med plast och sex. Vi har sett highschoolfilmen gå samma utveckling - jämför Sixteen Candles och American Pie 3 - och det leder till att glappet mellan "hög" och "låg" kultur bara ökar.

F!

2005-09-16T03:02:00.000-07:00

Med anledning av diskussionen kring F!s tillhörighet på höger-vänster-skalan vill jag bara förtydliga:

Det finns en anledning till att genusämnet är så fokuserade på intersektionalitet. Att anta samma modell som den klassiska vänsterkampen, dvs att tala i termer om över- och underordnad kamp är en farlig fälla.

Nej, man kan aldrig glömma könskampen i klasskampen - kvinnors och mäns situationer är för olika, fortfarande - men lika viktigt är det att inte glömma klasskampen i könskampen. En rik kvinna har annat på dagordningen än en fattig, det kommer alltid vara viktigare med solidariteten i de utsatta grupperna och de utsatta grupperna kommer alltid vara de fattigaste.

Kände bara att det behövdes sägas.

Eyvind

2005-09-14T04:43:00.000-07:00

I mitt nyligen utlästa ex av Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" upprepas ett citat av Eyvind Jonsson. Den exakta formuleringen minns jag inte men det handlade om att utvärdera sig själv som om man var i framtiden och såg tillbaka på sina handlingar. Det där är svårare än vad det verkar. Jag tror att nyckeln är att försöka inse att man aldrig kommer bli någon annan, bara andra versioner av sig själv.

Exempel: när jag är 50år - förutsatt att jag fortfarande har lika låg självkänsla som nu vilket jag visserligen inte önskar men det är en annan historia - kommer jag antagligen drömma om att ha den kropp jag har idag, 25 år tidigare. Det blir enkelt att se om jag tittar på min mamma som nog helt har glömt det hon hade komplex för när hon var 30, att hon var kort och kobent tex, och bara mår dåligt över sina ålderstecken.

Det här kan också appliceras på förälskelser. När jag var 14 hade jag stor respekt för förhållanden, jag skulle aldrig riktat in mig på någon som hade flickvän. Eftersom flickvänner var något stort och aktat. Nu, eller snart, befinner jag mig i ett läge där folk omkring mig inte längre skaffar flickvänner utan fruar, eller i alla fall skaffar bostadsrätt och barn med sin partner. Om jag hade sett det perspektivet när jag var 14 hade jag kanske sett mina vänners förhållanden som lite mindre heliga, vilket kanske hade varit nyttigt.

Inte vet jag, det jag försöker komma fram till är i alla fall att jag hellre är singel som 14åring än 25åring och att jag hellre ser ut som den 25åriga-versionen av mig själv än den 50-åriga.

Och det, mina vänner, är att tänka så kallat positivt.

David Shrigley

2005-09-13T07:54:00.000-07:00

David Shrigley is one of my favourite artists.
It's simple and it is smart.
You can visit his homepage at
http://www.davidshrigley.com

These are a few of his best drawings according to myself:

The Applicant

2005-09-13T00:17:00.000-07:00

First, are you our sort of a person?
Do you wear
A glass eye, false teeth or a crutch,
A brace or a hook,
Rubber breasts or a rubber crotch,

Stitches to show something's missing? No, no? Then
How can we give you a thing?
Stop crying.
Open your hand.
Empty? Empty. Here is a hand

To fill it and willing
To bring teacups and roll away headaches
And do whatever you tell it.
Will you marry it?
It is guaranteed

To thumb shut your eyes at the end
And dissolve of sorrow.
We make new stock from the salt.
I notice you are stark naked.
How about this suit----

Black and stiff, but not a bad fit.
Will you marry it?
It is waterproof, shatterproof, proof
Against fire and bombs through the roof.
Believe me, they'll bury you in it.

Now your head, excuse me, is empty.
I have the ticket for that.
Come here, sweetie, out of the closet.
Well, what do you think of that ?
Naked as paper to start

But in twenty-five years she'll be silver,
In fifty, gold.
A living doll, everywhere you look.
It can sew, it can cook,
It can talk, talk , talk.

It works, there is nothing wrong with it.
You have a hole, it's a poultice.
You have an eye, it's an image.
My boy, it's your last resort.
Will you marry it, marry it, marry it.

Sylvia Plath