Eyvind

I mitt nyligen utlästa ex av Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" upprepas ett citat av Eyvind Jonsson. Den exakta formuleringen minns jag inte men det handlade om att utvärdera sig själv som om man var i framtiden och såg tillbaka på sina handlingar. Det där är svårare än vad det verkar. Jag tror att nyckeln är att försöka inse att man aldrig kommer bli någon annan, bara andra versioner av sig själv.

Exempel: när jag är 50år - förutsatt att jag fortfarande har lika låg självkänsla som nu vilket jag visserligen inte önskar men det är en annan historia - kommer jag antagligen drömma om att ha den kropp jag har idag, 25 år tidigare. Det blir enkelt att se om jag tittar på min mamma som nog helt har glömt det hon hade komplex för när hon var 30, att hon var kort och kobent tex, och bara mår dåligt över sina ålderstecken.

Det här kan också appliceras på förälskelser. När jag var 14 hade jag stor respekt för förhållanden, jag skulle aldrig riktat in mig på någon som hade flickvän. Eftersom flickvänner var något stort och aktat. Nu, eller snart, befinner jag mig i ett läge där folk omkring mig inte längre skaffar flickvänner utan fruar, eller i alla fall skaffar bostadsrätt och barn med sin partner. Om jag hade sett det perspektivet när jag var 14 hade jag kanske sett mina vänners förhållanden som lite mindre heliga, vilket kanske hade varit nyttigt.

Inte vet jag, det jag försöker komma fram till är i alla fall att jag hellre är singel som 14åring än 25åring och att jag hellre ser ut som den 25åriga-versionen av mig själv än den 50-åriga.

Och det, mina vänner, är att tänka så kallat positivt.