Fienden V
När jag läser lagen, när jag verkligen tar mig tid och läser lagen, upptäcker jag att arbetsrätten är minutiöst försäkrad. Senaste halvåret har jag två gånger fått mina rättigheter ifrågasatta av arbetsgivare - i båda fallen har jag efter fem minuters internetsurfande insett att det de försöker göra är olagligt.
Semesterlagen till exempel, är en tvingande lag som inte får avtalas bort. Det är fantastiskt egentligen, att det svenska rättsamhället någonstans i grunden tar avstånd ifrån den cyniska skyll-dig-själv-mentaliteten. Skriver man på ett kontrakt av desperation eller okunskap är rätten till semester fortfarande ohotad. För att skydda, för att ingen ska kunna bli uppäten för att de inte vet sina rättigheter. Det vill säga om de någon gång lär sig att kontraktet de skrivit på är olagligt, Pappa Företag lär inte upplysa någon.
Istället verkar företagen utgå ifrån att arbetstagare inte längre vet sin rätt och snickrar ihop små egna kontrakt med absurda villkor och regler som gäller tills någon bevisar motsatsen. Och när man gör det så får man i bästa fall en ursäkt innan de går vidare till ett mer aningslöst offer. Företag kan alltså sätta i system att underminera de rättigheter som någon slags arbetarallians någon gång kämpat sig fram till. Marknadsdiktaturens fula ansikte vill nu dessutom få laglig rätt att regera Sverige, representerade av en allians som verkar sakna all förståelse för varför arbetsrätten en gång utformades. Lagar uppstår ur behov. Kvinnofridslagarna innebar antagligen inte att kvinnorna hade det toppen under Magnus Ladulås, utan att de hade det så jävla dåligt att lagarna var tvungna att skrivas. När man söker på arbetsvillkor och lagar dyker det upp hur många fallbeskrivningar som helst, frågor från folk som känner sig helt rättslösa inför sina företag och undrar hur det får gå till egentligen. Samtidigt gror företagskulturen, gränsen mellan policy och moral suddas ut, varumärket blir en del av den anställdas identitet. Därför skäller de på dig när du ringer och klagar på ditt bredband – för att tanten i luren inte längre skiljer mellan att bli kritiserad för sin person och för företaget hon är en del av. Man är sitt företag.
Mitt bemanningsföretag töjer på gränserna åt alla möjliga håll. De frågar mig om jag tänkt skaffa barn innan de anställer mig, de berättar i en söt liten folder att vissa frisyrer kan vara stötande och att ens identitet är något man får syssla med på fritiden. Nu vill de förhindra mig från att bli anställd direkt av min arbetsplats. Och återigen kastar de ut lite förbud och hoppas att ingen ska kontrollera sanningshalten. Det kan inte gå till såhär säger de, jag kan inte först säga upp mig hos dem och sen bli anställd av företaget de en gång placerat mig på. Det kan inte gå till så eftersom de vill inte det. Det är fatalt för deras bokslut, årsredovisning, kreativa profitskapande – därför är det förbjudet. Återigen tar det mig inte mer än fem minuters googleri innan jag hittar en annan sanning. Den heter ”lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft” och innehåller bland annat följande paragraf: ”arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på något annat sätt hindras att ta anställning hos beställare för vilka de utför eller utfört arbete”. Och tänk att det är ju precis det de påstod sig kunna! Det är nästan övernaturligt hur lagar som är fördelaktiga för arbetstagaren råkar försvinna ur företagens hemmagjorda kontrakt.
Ett visst mått av egen driftighet kanske man kan kräva, vi har trots allt lagar överallt som man måste ta reda på själv – vem lärde dig att det är förbjudet att döda? Men i ett samhälle där företagen ersatt religionen är det kanske mycket begärt att varje arbetstagare ska vara en tvivlare? Jag skulle önska att mitt bemanningsföretag – nu när jag traskar upp med lagboken till deras paradvåning på Karlavägen – fick äta upp sitt misstag. Att de blev så hårt straffade för ”försök till arbetsrättsförskingring” att det här aldrig skulle hända igen. Troligare är att de redan har en plan för hur de ska kunna böja lagen till oigenkännlighet. Troligt, eftersom jag inte är den första anställda med internet.
Semesterlagen till exempel, är en tvingande lag som inte får avtalas bort. Det är fantastiskt egentligen, att det svenska rättsamhället någonstans i grunden tar avstånd ifrån den cyniska skyll-dig-själv-mentaliteten. Skriver man på ett kontrakt av desperation eller okunskap är rätten till semester fortfarande ohotad. För att skydda, för att ingen ska kunna bli uppäten för att de inte vet sina rättigheter. Det vill säga om de någon gång lär sig att kontraktet de skrivit på är olagligt, Pappa Företag lär inte upplysa någon.
Istället verkar företagen utgå ifrån att arbetstagare inte längre vet sin rätt och snickrar ihop små egna kontrakt med absurda villkor och regler som gäller tills någon bevisar motsatsen. Och när man gör det så får man i bästa fall en ursäkt innan de går vidare till ett mer aningslöst offer. Företag kan alltså sätta i system att underminera de rättigheter som någon slags arbetarallians någon gång kämpat sig fram till. Marknadsdiktaturens fula ansikte vill nu dessutom få laglig rätt att regera Sverige, representerade av en allians som verkar sakna all förståelse för varför arbetsrätten en gång utformades. Lagar uppstår ur behov. Kvinnofridslagarna innebar antagligen inte att kvinnorna hade det toppen under Magnus Ladulås, utan att de hade det så jävla dåligt att lagarna var tvungna att skrivas. När man söker på arbetsvillkor och lagar dyker det upp hur många fallbeskrivningar som helst, frågor från folk som känner sig helt rättslösa inför sina företag och undrar hur det får gå till egentligen. Samtidigt gror företagskulturen, gränsen mellan policy och moral suddas ut, varumärket blir en del av den anställdas identitet. Därför skäller de på dig när du ringer och klagar på ditt bredband – för att tanten i luren inte längre skiljer mellan att bli kritiserad för sin person och för företaget hon är en del av. Man är sitt företag.
Mitt bemanningsföretag töjer på gränserna åt alla möjliga håll. De frågar mig om jag tänkt skaffa barn innan de anställer mig, de berättar i en söt liten folder att vissa frisyrer kan vara stötande och att ens identitet är något man får syssla med på fritiden. Nu vill de förhindra mig från att bli anställd direkt av min arbetsplats. Och återigen kastar de ut lite förbud och hoppas att ingen ska kontrollera sanningshalten. Det kan inte gå till såhär säger de, jag kan inte först säga upp mig hos dem och sen bli anställd av företaget de en gång placerat mig på. Det kan inte gå till så eftersom de vill inte det. Det är fatalt för deras bokslut, årsredovisning, kreativa profitskapande – därför är det förbjudet. Återigen tar det mig inte mer än fem minuters googleri innan jag hittar en annan sanning. Den heter ”lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft” och innehåller bland annat följande paragraf: ”arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på något annat sätt hindras att ta anställning hos beställare för vilka de utför eller utfört arbete”. Och tänk att det är ju precis det de påstod sig kunna! Det är nästan övernaturligt hur lagar som är fördelaktiga för arbetstagaren råkar försvinna ur företagens hemmagjorda kontrakt.
Ett visst mått av egen driftighet kanske man kan kräva, vi har trots allt lagar överallt som man måste ta reda på själv – vem lärde dig att det är förbjudet att döda? Men i ett samhälle där företagen ersatt religionen är det kanske mycket begärt att varje arbetstagare ska vara en tvivlare? Jag skulle önska att mitt bemanningsföretag – nu när jag traskar upp med lagboken till deras paradvåning på Karlavägen – fick äta upp sitt misstag. Att de blev så hårt straffade för ”försök till arbetsrättsförskingring” att det här aldrig skulle hända igen. Troligare är att de redan har en plan för hur de ska kunna böja lagen till oigenkännlighet. Troligt, eftersom jag inte är den första anställda med internet.
posted by Alice at 5:51 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home