Lo-fi-goth

Efter att ha lyssnat upprepade gånger idag på Sentridohs "U can drive" försöker jag röna ut huruvida min fascination är bunden till nostalgi eller den ingrodda föreställningen om att Lou är den vackraste ever, eller, om det faktiskt är otroligt bra musik. Det jag kommer fram till i mitt tankeexperiment med att försöka se någon göra nämnda låt på en scen i Stockholm idag är att det känns otänkbart. Inte för att det är svårt men för att den ironiska distansen har satt för djupa spår i oss. Den musik som tillåts släppa in munflöjt och falska stämmor måste nuförtiden tydligen vara rolig. Ska man göra det Lou gör idag måste man rensa det från de lo-fi-element som finns, allt som skiljer en från traditionell singer-songwriter-tråk alltså. Och allt bara av en rädsla för allvar? Jag vill bara att det ska finnas både och, jag behöver näring i min deppsjäl ibland.