Fienden II

Det finns en typ av retorisk figur som går under namnet fokusförskjutning. Ofta när jag tycker att jag hamnat i en argumentation som inte leder någonvart kan jag gå tillbaka och se hur motparten smugit in en sådan i konversationen. Ett typiskt exempel är att börja diskutera ett ords användning eller en formulering. Ett inte lika uppenbart men mycket slugare sätt är att börja sålla bort vissa givna regler för diskussionen. Det kan till exempel röra sig om att plötsligt börja ifrågasätta den etymologiska betydelsen av ett nyckelord eller ställa sig helt frågande inför de givna parametrarna i ämnet. Nyligen var jag med om ett sådant fall där den givna parametern i frågan var ungefär: allt som sägs betyder inte alltid bara exakt det som sägs. Från att ha haft en inställning där det är tråkigt att inte kunna skoja om saker, att man måste kunna ta lätt på skämt eftersom de ju inte är illa menade egentligen, så fanns plötsligt en överdriven tilltro till ordens bokstavlighet. En komplimang är en komplimang. Och trots mina exempel om gubbar i parken som berömmer små flickors trosor, läkare som under undersökning kommenterar skönheten hos intima kroppsdelar etc. så stod det som skrivet i sten att komplimanger alltid är av godo. Fokusförskjutningen sker från en upplevd kränkning till semiotik. Väldigt skickligt... om man inte är uppmärksam det vill säga.