Samhället XI

Något av det obehagligaste i valtider är att läsa de ”personliga porträtten” av random politiker. Det kan vara intervjuer i olika lokaltidningar eller kortisar med någon som gjort något dumt. När någon kommer nära de politiskt aktiva som inte har retorikcoacher och politikerstandardsvar så händer något, det blir synligt hur den vanliga människan tolkar ideologin. Och det är inte alltid fördelaktigt. En småtrevlig intervju i Sydsvenskan med Christer Wallin (m) avslöjar en absurd världsfrånvändhet. Han menar till exempel att det är ett problem att vi inte har någon låglönesektor eftersom folk tydligen skulle börja jobba då istället för att hamna i arbetslöshet. Om vi ställer det mot ett vanligt högerargument att människan måste ha incitament för att jobba, alltså en lön som är så pass hög så att man hellre jobbar än inte, så blir konsekvensen av Wallins idé att a-kassan måste vara försvinnande liten. Det ska alltså inte över huvud taget gå att leva som arbetslös, för i så fall skulle väl ingen välja att ”packa kassar på Wal-Mart” som är Wallins exempel på en bra ingång i arbetslivet. Klassklyftor är han inte orolig för:

”Jag upplever inte som att det är så i USA.”

Hans fäbless för det amerikanska systemet fortsätter, in absurdum, med exempel från hans egen släkt:

”Jag har kusiner spridda över hela USA. En som bor på Hawaii och jobbar som gårdskarl. Jag har aldrig den känslan att någon skulle vara obetydlig... inte ens den som packar kassarna på Wal-Mart. Jag ser inte ner på dem.”

Nä men va fint Christer, de är alltså också människor i din värld? Det är säkert en värmande filt för dem när de somnar i sin husvagn efter sitt tredje extrajobb den dagen.

Någonstans försöker han hävda sin medvetenhet, att visst, det är orättvist att han tjänar 65000/mån för 160 timmars jobb medan vissa tjänar 10 för samma insats. Och jo, han förstår att det är lätt att säga med en villa för tre mille och några bilar sådär att han skulle röstat blått även om han själv var den som utförde hans kära hushållsnära tjänster. Samtidigt avslöjar han sig när han på frågan vad han är god för inledningsvis konstaterar ”Det är inte mycket”, innan han berättar om sin månadslön, sitt hus, sina bilar. De enorma summor han nämner är så normaliserade i hans värld att de här kasspackarna han pratar om bara är leksaksfigurer. Jag slår vad om att han för ögonen ser någon driftig ensamvarg i Rosengård som ”inte är som de andra” och kommer grunda en ny butikskedja bara han får möjlighet, det kommer bli en solskenshistoria och Ahmed kommer en dag stå utanför Obs! och berätta att han nu äger hela kedjan. Den amerikanska modellen, drömmen om avancemanget, det är nästan så att man förstår Wallins genuina välvilja. Återigen måste man påminna högerfolket om att ”entrepenörsanda” kanske inte ska vara en förutsättning för överlevnad? Ett kriterie för att överhuvudtaget få finnas i moderaternas Sverige. För vad händer med de kids i Rosengård (eller för den delen på Kungsholmen) som inte är osedvanligt driftiga, som inte börjar planera sitt liv som företagare med att sälja läsk med profit utanför huset när de är 7 år? Vad händer med de osäkra, blyga, de som inte vill ha ansvar, de som bara vill ha ett trevligt jobb att gå till, kunna åka på semester ibland, äta ute på sin födelsedag, vart ska de ta vägen?

En politik som är anpassad efter en personlighetstyp blir vinglig. Framförallt om den personlighetstypen redan är samhällets vinnare.

För övrigt är det ju otroligt skoj hur Wallin ser på ordet "utopi":

"I Wallin Utopia – hur lever människor där?
–De lever i ett levande centrum med trevliga affärer, restauranger och näringsliv och relativt bilfritt. Även jag som kör så mycket bil tycker det. Men det ska finnas många parkeringsplatser, kanske under jord, så att man lätt kan nå centrum. Det ska vara ett helt bussfritt centrum för de för ett jäkla oväsen och skakar sönder byggnader."

Jaha det är ett centrum men man måste ha körkort för att komma dit men det ska ändå vara relativt bilfritt? Good luck!

Hela intervjun finns här