Darlin' don't you go and...

Mestadels tycker jag att L Word blir hemskt jobbigt när det försöker vara något annat än en homovariant av Melrose Place. På ett ställe lyckas de dock. Genom att utnyttja den långa traditionen av hårklippningsritualens symbolik.


Närmast till hand ligger scenen där Jo March överger sin roll som driftigt, exentriskt barn för att bli den kvinna samhället kräver av henne genom att klippa av sig håret och sälja det för att säkra familjens försörjning. Att klippa av sig håret är genom litteraturhistorien ett sätt att markera övergångar, Fantine i Les Miserables säljer sitt hår som sista utväg för att kunna fortsätta försörja sitt barn efter att hon nekat sin chef sex och därmed fått sparken.

I ceremonin ligger en blandning av desperation och beslutsamhet som karaktärerna Jenny och Shane i L Word lyckas behålla förvånansvärt väl. Och som läsare/betraktare imponeras jag av dessa kvinnors beslut samtidigt som jag sörjer omständigheterna som drivit dem till det. I Jennys fall tror jag att det handlar om att freda sig, att slippa vara den som anses som "mest kvinnlig" i deras lilla gäng.

Det finns hemska undertoner i det om vad det betyder att vara heterosexuell kvinna. Att man är tillgänglig. Kanske hade hennes beslut blivit tydligare idag om hon skaffat massa piercings och dreads och luvtröjor och stora byxor. Kanske är det ett sätt att säga att det sättet som vissa män visar uppskattning - det är jag inte mottaglig för.

Innan vi ens börjar titta på hur svårt det är att vara konsekvent i sitt beslut, att tvinga sig själv att aldrig sakna bekräftelsen från andra sidan så finns det i förlängningen två fatala konsekvenser: man låter fienden bestämma spelreglerna och man begränsar sitt eget uttrymme. Det är dock inte självklart att det inte är värt det.