Folk och folk

Haha, man ska tala till en bonde på bondens språk eller vad det heter. Alldeles nyss på en berömd skivaffär i Stockholms Camden gjorde jag misstaget att försöka försäkra mig om att Andres Folk-samling inte var för "manlig". Jo, jag använde det uttrycket. Herregud. Butiksföreståndaren (som faktiskt VAR på Springsteen i Konserthuset 1974) tittar på mig som om jag vore spetälsk och korkad på samma gång. Och jag försöker förklara, jamen alltså duvet massa bluesiga gubbar och rötter och sånt... Han svarar torrt att det är musik från 60-70-talet, inget tidigare. Som om liksom det skulle vara en garanti för att slippa den extremt maskulina och fabulöst tråkiga grenen av folkpop/rocken. Ett tag tänkte jag försöka förklara genom att säga att Fairport Convention är helt meningslösa utan Sandy Denny, att jag tusen gånger hellre lyssnar på henne solo än på resten av bandet utan henne. Där någonstans ligger skillnaden mellan den folkpop som ger mig rysningar och den som ger mig absolut ingenting. Men någonslags värdighet vill jag behålla. Efteråt inser jag att den idiotförklaring av mig jag upplever från mannen inte är så konstig egentligen. Även om det för mig är självklart att jag inte frågar huruvida det är en Joe Hill-samling, utan att jag pratar om känslan av skivan, inrikningen, så är det naturligtvis inte självklart för honom. För mig är min fråga väldigt detaljerad, den ställs utifrån ett perspektiv där jag vet att folken kan hamna på båda sidor om staketet, för honom är det kanske en "det här soul... alltså kan man dansa till det?"-fråga. Jag vet, jag har jobbat i skivaffär.

Men hur gör man om man faktiskt vill veta, som jag idag, jag skulle ju ha behövt läsa upp ett musikaliskt cv över hur bra koll jag har för att få ett svar som hjälper mig, och jag vägrar hålla på med sånt på offentlig plats.

Förresten, ärligt talat, Rod Stewart?