Klyscha I

Det är en mycket märklig ritual, extranummerritualen. I något skede måste man ju ha dragit det där strecket på sin femton låtar långa lista mellan de första 12 och de tre extra. Hur tänker man då? Vad kan det finnas för värde i att gå av scenen, vänta - ibland hur länge som helst verkar det som - och gå ut igen och fortsätta?

Möjligtvis är det mer okej om det är spontana extranummer, en låt man inte tänkt spela, så som jag antar att det var tänkt från början. Samtidigt tycker jag nog att ett konsertupplägg ska behandlas varsamt som ett blandband. Antingen var det meningen att ha med den där extra låten eller så var det inte det och då får publiken het enkelt acceptera det. En setlista är också ett konstverk någostans.