Samhället IV

Två incidenter har inträffat inatt som får en att undra lite över människans syn på sina rättigheter. Det återspeglar sig i alla sammanhang, från vårt sätt att förvara eller ha ihjäl andra djur för vårt höga nöjes skull till - på ett individuellare plan - den fysiska plats vi låter oss ta i det offentliga rummet. Och ibland går det alltså så långt att man inkräktar på någon annans kropp och rätt till privat sfär. En människa som sticker ner sin tunga i en annan människas hals utan att överhuvudtaget reflektera över samtycke - eller ännu värre, göra icke-samtycket till en del i handlingen... Den typen av självbild en sådan handling ger yttryck för är något av det obehagligaste vårt samhälle har fött. För någonstans handlar det om en sanktion. En slentrianmässig överhöghet vi tillskriver oss själva och där gränserna hela tiden flyttas. Först när det kommer ner till person mot person-nivå förskräcks vi, med all rätt, och förfasas, förundras, över hur någon kan agera ut en idé om total hänsyslöshet gentemot sin mottagare.

Häromveckan hade jag en diskussion som kom att handla om det offentliga rummet. Från början var ämnet barn och hur svårt det är att inte provoceras över den plats föräldrar med sina stora barnvagnar och skrikande barn tillåter sig själva att ta. Men så påpekade någon att någonstans är det unikt att kvinnor runt trettio tar den typen av plats. Man kan hata dem för deras snorkighet och respektlöshet - visst. Men kanske hellre det än att de håller sig på mattan, krymper och blir osynliga igen? Det är ett fint sätt att se på det och att implementera i sin vardag tanken om att inför solidariteten ska alla individer vara lika.