Kloka ord VIII

Det som gör Heidegger svår är egentligen inte att han är oförståelig. Visst, det är krångligt att han måste markera avståndstagande till det betecknade hela tiden genom att byta ut tecknen alternativt gå tillbaka till det grekiska men där ligger ändå inte mitt problem. Däremot fastnar jag i frågan: Varför är han viktig? Jag försökte igår fråga de mer Heidegger-ivrande kursarna om detta men de verkade så förblindade av hans kanonisering att svaret uteblev. Det han gör är självuppfyllande och cirkulärt, han förhåller sig inte till någonting verkligt utan till en begreppssfär (som han som sagt dessutom uppfinner själv under tiden han dissikrerar den). Ointressant kan man visst inte kalla det, men ändå så relativistiskt på något sätt att jag blir ställd inför min egen oförmåga att formulera en åsikt kring hans tänkande. På ett ställe lyckas han dock, och där är jag helt med honom (även om jag tycker att hela grejen med att skriva en bok och berätta hur saker och ting ligger till går lite emot det här uttalandet):

Men vad ska - vid en väsensbestämning av tinget - ens en aldrig så säker känsla tjäna till, när ändå enbart tänkandet får ha ordet? Kanske är dock det som vi här och i liknande fall kallar för känsla och stämning förnuftigare, dvs mera förnimmande, eftersom känslor och stämningar är mer öppna för varat än vad allt förnuft är, ty detta har med tiden övergått till ratio och drämed rationellt vantolkats. Härvid har sneglandet mot det ir-rationella, i dess egenskap av det otänkta rationellas missfoster, gjort sällsamma tjänster.

Statushöjningen av det subjektiva här återkommer långt senare hos feministiska forskare som tex Patricia Hill Collins och är alltid enormt uppfriskande.

Vidare på temat givande forskning hamnar jag ohjälpligt i en mer lingvistisk tradition. Det är trots allt hos forskning kring tolkning av kommunikation som mitt hjärta ligger. Idag hittade jag en fantastisk formulering av den poetiska funktionen (enl Jakobson):

Genom att framhäva tecknets påtaglighet, fördjupar denna funktion den fundamentala dikotomin mellan tecken och föremålet.

Det är visserligen en beskrivning av hela den poetiska funktionen men sammanfattar ju också dekorativt det heta i metatext. Vissa fäblesser upptäcker man sent i livet.