Samhället V

Världen går trots allt inte alltid baklänges. Idag är jag stolt över att vara litteraturvetare då det har visat sig vara en uttrycksform som återigen representerar innovationsförmåga och utmanande av konventioner och gränser.

När Elfride Jelinek fick Nobelpriset var den cyniska tolkningen att Akademien behövde skaffa sig ett alibi för att passa tidsandan. Nu är jag inte längre säker. Kanske finns det faktiskt en rörelse framåt i litteraturen, en syn på berättelsen som är långt mer utmanande än vad något avgränsat ämne kan vara. Upplösningen av form och subjekt.

Ytligt sett ser vi att Monika Fagerholm stjäl priset från den favorittippade Klas Östergren. Djupare kanske det handlar om att Östergrens klassiska stil som en gång var kontroversiell i sin individualism, har blivit mall för så många att den inte längre berör. In kommer istället en författarinna som blivit läst av tusentals kvinnor - framförallt - och har skrivit en bok om ett så lågstatus ämne som flickors vänskap. Kanske är det något som händer, om än långsamt, i Sveriges litterära sfär.

Viktigare dock, än denna möjligen slumpvisa vinnarstrid, ser jag utnämningen av "Eddie Bolander och jag". Det är intelligent och subtilt med ett så pass konventionellt ämne att liksom lura in en ny form hos tyckarna. Det började, förvånansvärt obemärkt med Per Nilsson och Daniel Ahlgren (?) som tillsammans skrev respektive ritade Ask & Embla och nu sitter varenda kulturredaktion i Sverige och försöker hitta på ett bra svenskt ord för "graphic novel".

Ytterligare kan vi se Harold Pinter, både som företrädare av en viss politik och som pjäsförfattare som det oförutsägbara valet till årets Nobelpris och vinnaren av Augustprisets fackkategori, Lena Einhorns "Ninas resa" - återigen med ett traditionellt kvinnligt ämne: mamma - som exempel på det mod svenskt litteraturkännande visar upp idag. Återigen är det en konstform som faktiskt har något att tillföra sin samtid, kanske till och med sin framtid.

Att sen Åke Edwardsson nomineras för vad som tycks vara en pastish på Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" får ses som inget annat än en miss i protokollet.