Ljud II

Det har ju funnits där hela tiden hos Thåström, under all synt och rock och fula produktioner och skrik. En genuin känsla för berättande. Och så gör han nu då, post-sig själv en skiva där det ges utlopp. Och av någon anledning blir det inte alls patetiskt och gubbigt. Han tränger liksom ihop allt han vill säga och tycka och minnen han har av namn och av platser och det är helt irrelevant för alla andra än han själv och så självgott och drygt men det fungerar. Det är det enklaste enkla och det verkar vara jävligt svårt för folk. Det är precis lagom mycket instrument, det är inget att imponeras av varken melodiskt eller texmässigt men det är okonstlat och vackert. Tro mig, jag är lika förvånad själv, plötsligt har jag en skiva jag trodde jag skulle hata och redan var långt förbi och jag känner bara kärlek och tillhörighet. Och en längtan efter femtiotalsförorter söder om stan, som vanligt. Och på Hemnet har de 4 lägenheter i Stureby just nu.