Samhället XII

Som barnlitteraturforskare bemöts man ideligen med frågor om barn. Inte om litteratur, aldrig om spännande tendenser i narratologin, nya feministiska läsningar eller den post-modernistiska revolutionens konsekvenser utan just om barn. Jag brukar svara att jag inte är intresserad av barn, eftersom det är sant och just därför har jag valt att läsa litteraturvetenskap och inte pedagogik eller metodik. Konstvetare som skriver uppsatser om Bruno Liljefors är antagligen föga intresserade av skjutna djur (motiv) och östermalmsdamer (målgrupp) men jag betvivlar att någon förutsätter det. Jag däremot ska tydligen tycka att det är jätteviktigt att barn i skolan ska läsa bra böcker. Och det är inte som privatperson jag antas tycka det (vilket skulle vara mer förståeligt – vem tycker inte det?) utan som barnlitteraturvetare.

ALMA-priset som tillsammans med ökad forskning, större medial plats etc. skulle bidra till ökad status för barnlitteraturen möter precis samma öde: Varför lägger ni inte pengarna på att lära barn i tredje världen läsa? Det är visserligen en befogad fråga. Det är en befogad fråga till Bingolotto, till Volvos vd och till Nobelprisets jury. Men frågan ställs inte till dem. Ingen raljerar över dyra Nobelmiddagar, pris till döda eller nära döda författare som inte gjort något vettigt på 20 år eller att etablerade författare får pris som inte är världsförbättrande. Det verkar som att ordet barn är så nära associerat till omhändertagande att ingen verkar se att konnotationen bygger på antaganden som inte är naturlagar utan mossiga hierarkiska konstruktioner. När Nina Björk i DN i somras skrev om Nobelprisets problematiska ”kvalitet”-begrepp, som alltid är synonymt med västerländska män, föreslog hon att helt enkelt förklara priset som avsett för denna grupp. Så att alla andra skulle sluta kämpa på deras planhalva. ALMA kanske borde göra tvärtom. Ta bort prefixet barn ur barnlitteraturen och sen bara råka dela ut priset till folk från den barnlitterära sfären. Och hänvisa till kvalitetsaspekten.