Kyrka eller inte kyrka

Min chef har just berättat att hon ska ta tjänsledigt för att gå klart sin prästutbildning. Det är så klart tråkigt att hon inte kommer vara här men, som jag sa till henne också, känns det på något vis tryggt att få någon som hon i kyrkan. Jag skulle vilja vara mer i kyrkan, jag har visst känt mig nära det kyrkliga i mitt liv, även om jag inte skulle kalla mig kristen idag. Mitt problem är bara att det finns en kultur – som inte handlar om det religiösa i sig – i kyrkovärlden som får mig att känna mig utanför. Och det gör mig frustrerad på flera sätt eftersom jag, som kan mitt kärleksbudskap, vet att det är tvärtemot hur det borde vara. Hur kan präster och församling ha läst om Maria Magdalena och den spetälske säkert en miljon gånger och ändå våga titta snett på mig för att mina jeans är trasiga? Jag har haft tur och träffat bra präster i mitt liv ändå, först en väns mamma som numera jobbar i Skärholmen tror jag och har varit hemskt engagerad i flyktingfrågan, och så Ted, min skolpräst. Hans existentiella synvinkel var jag otroligt tacksam för under mina mer kristna år, liksom Taize-mässornas fridfullhet och meditation. Samtidigt har jag alltid varit orolig för att den ideologi som kyrkan på något sätt underhåller är alldeles för individualistisk för mig. Till skillnad från uttalade politiska aktioner, som i fallet flyktingengagemang, verkar så mycket ha en ton av överslätande borglighet. På begravningen häromveckan fann jag det mest provocerande, sättet att tala om döden som om det var tragiskt men fridfullt. Det finns inget fridfullt i en 26-åring som dör. Och det finns inga vackra tårar i mig, jag är bara arg och har panik och vill vara full varje dag. Är det tillåtet? Hade Helle varit präst då hade jag kanske kunnat ta ett bättre avsked, nu kände jag mig så alienerad från den Saltsjöbadiska kultur som fyllde kyrkan att jag stängde av. Om jag gifter mig vill jag inte behöva göra det, och om det betyder att jag får avstå från kyrkan så får det bli så.

För övrigt är jag i tidningen idag. Faktiskt stolt.