Samhället XIII

Johan Croneman vidrör idag problematiken med minnena av upproret i Ungern 1956. Som tv-krönikör är det främst dokumentären som gick i söndags han problematiserar men han nämner även artiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Tyvärr verkar han ha missat Åsa Linderborgs dito i Aftonbladet. Croneman vågar vara skeptisk till historien men kommer inte riktigt ut med det jag tror att han vill säga. I min ungerska släkt är nämligen sanningen lite annorlunda än för Illona och Lazlo i dokumentären. De intervjuas och jag kommer på mig själv att reagera på hennes Burberry-halsduk och hans dyra kostym. De kan omöjligt vara det arbetarfolk som ”folkuppror”-beteckningen vill påskina. Frågan min mor ställde och som det annars ekar tomt av i diskussionen är: Vad hade hänt om inte ryssarna slagit ner upproret?
Jag tror vi är förblindade av ryssarnas omänskliga invasion och glömmer att situationen inte är logisk. Det finns ingen direkt relation mellan att ryssarna var onda och alltså var Ungern gott. Enligt min mor fanns det stora grupper arbetare, och då pratar vi alltså riktiga arbetare, som bad ryssarna komma och rädda dem från fascisterna. Att upproret banade väg för de mörkaste av krafter talas det inte mycket om. Vi vill inte beskriva händelsen som ett slag mellan två minus, det blir så mycket vackrare om folket ville väl och demokrati och frihet. Kanske hade Ungern blivit en fasciststat om inte ryssarna slagit ner upproret, kanske inte. Det gör inte ryssarna till goda kommunister för det, ingen vill väl längre påstå att de invaderade av annat än egoistiska orsaker eller att det fanns någon logik i deras massaker. Men Ungerns fascister är starkare än folk vet, det går tillbaka till stormaktstiden och den ovilja stora delar av ungerska folket fortfarande har att erkänna att de krympt. Min mormor kallar Transsylvanien för en ungersk provins. Det verkar inte så noga med de gränser som sats upp och som gör Transsylvanien rumänskt, för henne är Ungern fortfarande Ungern innan krigen. När man är i Ungern nu, trots EU och murens fall är det slående hur patriotismen genomsyrar folk. Nationalismen i Ungern är stark och självklar och har inte mycket med nynazistiska rörelser att göra utan konservativa värderingar som aldrig släppt taget. Det är samma retorik nu som jag kan föreställa mig under Habsburgska riket, och, under månanderna 1956 då de ungerska flaggorna hängdes ut genom fönstren. För vissa innebar de Imre Nagys socialistiska demokrati och reformpolitik, för vissa den kapitalistiska friheten och för alldeles för många nationen Ungerns början till en ny stormaktstid.

Min kära mormor

Och ett kort ord om Lena Adelsohn Liljeroth. Visst alla är glada, hon vet vad hon pratar om, hon går på teater, hon har erfarenhet av kulturpolitik och betalar sin tv-licens. Men om vi glömmer Cecilia Stegö Chilò ett tag, är något av detta värt att hurra för som ny kulturminister? Borde det inte vara självklart? Hur påläst hon än är så hjälper inte den kunskapen när hon i grund och botten är en mörkblå moderat som delar upp kultur i fint och fult. Hon är ingen räddare, hon är bara en helt vanlig borglig kulturminister, det får vi inte glömma.