Mr Suitcased uncovered
Idag kom Gaudeamus med min - nåja - intervju med Billy Rimgard aka Mr Suitcase. Den är kraftigt förkortad, både förbättrad och försämrad. Egentligen tänkte jag göra en egen version, lång men redigerad och sälja eller, tja, nånting. Men mitt kall är inte starkt nog så jag lämnar er med den här - oredigerade - förstaversionen.
Vi träffas på Café Fix precis när våren gjort ett snabbesök för att återigen lämna oss i slask och regn. Mina bordsgrannar pratar om nedladdningen som en drog och i högtalarna spelas en typ av cafétechno/ambient, precis som det alltid gjort på den här typen av caféer. Enda skillnaden är att det nu skulle kunna vara ett indiebands senaste singel. Det var länge sedan The Smiths var småbandens största influens, via Joy Division och Dexy’s Midnight Runners är vi nu framme vid Pet Shop Boys-eran. Jag försöker att inte ställa mig i ett hörn med Belle & Sebastians ord ”You go disco and I go my way” ringandes i öronen och frågar Billy lite om hur det kom sig att han så kärleksfullt anammat det dansanta.
Berätta om singeln, den har en lång historia?
Ja, jag tog ledigt en månad i höstas för att göra klart EPn, så den var väl klar i december.
Sen har det bara varit min neurotism som hejdat utvecklingen, jag börjar putsa och putsa och sen efter ett par veckor inser man att originalet ändå är bättre. Så är det alltid med allt jag gör, efter en tid ser jag bara bristerna. Det är därför jag gillar att sprida saker genom mp3or, där hinner man inte tveka på samma sätt.
"The Shame of being imperfect" släpps på Kitty Litter records i maj. Med på EPn är hiten "Ours is a time for falling in love" vars text är skriven av Örjan från Le Sport som också står för sången. För ovanlighetens skull finns det också ett spår där Billy sjunger själv, eller ja, inte helt själv…
Sen kom Åsa (ex Pineforest Crunch) in med sin änglasång och räddade mina falska toner från kollaps, skrattar han.
Dessutom innehåller EPn två mixar, en av Konstruction och en av Flow Flux Clan som också spelar på Popaganda. Du har ju själv gjort flera remixar, hur känns det att för första gången bli remixad? Vad är bäst att mixa eller bli mixad?
Jag har gjort så mycket mixar eftersom jag är så dålig på melodier, i mixar kan man behålla någon annans melodi och sen arrangera det precis som man vill utifrån känslan man får av texten eller låten. Men det är roligare att bli mixad själv. Man kommer så nära en låt när man har jobbat länge med den och har ibland en rad eller detalj som känns som nycklen till hela låten. I Ours is the time finns det en rad som går It’s gonna feel so good… som en blog plockade upp i sin länk till mp3n. Sånt känns bra. Mixarna på EPn känner jag verkligen tar fasta på det som är viktigt, de behåller kärnan, det väsentliga och förvaltar det.
Du har ju haft en hel del band och projekt genom åren, Frederick Fleet, Mont Ventoux och nu Mr Suitcase, ser du dig själv som musiker?
Jag har inte gjort det tidigare men jag har alltid tyckt det är roligare att göra musik än att skriva om musik. Dessutom har jag gjort det mycket längre, sedan 92 ungefär. Skrev började jag inte med förrän 99. Däremot är jag oftare nöjd med mina texter än med mina låtar. Men när jag började sprida lite Mr Suitcase-mp3or så kände jag att jag fick luft under vingarna. Det är något jag kan hantera, den melakoliska klubbmusiken, och jag kände att jag inte skulle förlåta mig själv om jag inte gav det en chans. Lite känns det också som att jag har uppnått det jag ville med mitt skrivande. Det störde mig att så mycket recensioner och artiklar var någonslags beskrivning av musiken, jag vill veta vad skribenten känner och kopplar ihop det den hör med. När man läser gamla Pop-artiklar där Andres Lokko skriver om att han sitter på ett hotellrum och gråter inför en Springsteenkonsert så gör det mig mer intresserad av Bruce Springsteen. Jag kände att jag inte ville att den typen av journalistik skulle vara förbehållen den gamla rockmusiken utan att electronikan förtjänade samma behandling. Och jag tycker vi har nått dit nu.
Allas vår Po Tidholm skrev häromveckan att band vars medlemmar står i nära relation till media, musikjournalistik i synnerhet, ofta misstänkliggörs. Har du upplevt det?
Jag tycker att de ska misstänkliggöras. Nu har jag valt att sluta skriva helt om musik för att kunna hålla på med det själv på ett mer ärligt sätt. Annars har ju min strategi att först hypa band, sen remixa dem och så själv kunna rida på den hypen varit genial, haha. Men jo, det kan finnas problem med interaktionen mellan utövarna och kritikerna. Sverige är ett litet land och popkulturscenen ännu mindre så det är dömt att bli ankdam. Det spelar ingen roll om det är Umeå Open eller P3 Guldgalan, det är samma folk överallt. Som skribent har jag valt att om någon jag känner gör något bra som jag kan stå för så skriver jag om det, om det inte är bra har jag valt att låta bli. Jag ljuger inte men jag kanske väljer bort att såga mina kompisar. Inom popkulturen är det ändå inte så viktigt eftersom det ”bara” är popkultur men i ett land som Sverige är ju varje liten sfär så liten att alla intresenter känner varandra och håller varandra om ryggen och det är klart att det kan bli problem. Vi förlorar ju lite av journalistikens bevakande och ifrågasättande roll.
Den medvetenhet som kommer av att vara en del av en scen, kan den påverka musiken negativt? Finns det något fint med någon som sitter ensam i en stuga och gör något helt förbehållslöst?
Alltså, om inte musiken är bra så faller det andra också. Även om jag gillar att det inte krävs så mycket längre för att kunna göra något bra. Vem som helst idag kan sitta i en stuga och knåpa, man slipper en massa förväntningar och administration, det går att göra musik mer direkt idag. Och visst kan det vara hämmande att ha för bra koll, samtidigt tycker jag att precis som författare bör läsa böcker så bör musiker vara lyhörda och lyssna på andra musiker, annars är det lätt att fastna i mönster som inte nödvändigtvis är bra för en. Men det krävs ju en viss säkerhet för att vara lyhörd men ändå ha integritet, om någon skulle plocka in en digeridoo och säga att det var grejen och plötsligt alla skulle göra det så… Om man tittar på de svenska band idag som varit föregångare, Radio dept, Embassy, Jens Lekman, så har de ju alla utpräglade idéer. Sen kommer det mass uppföljare som kanske gör en hit och sen släpper en skiva som inte håller. Men i alla tider har det funnits de som skapar trender och de som följer trender. Jag har aldrig haft örat mot marken på det sättet, jag gillar ju Mauro Scocco och Steely Dan och Michael McDonald, sånt som var paria på 90talet,så jag har aldrig riktigt brytt mig om vad som gäller. För mig har det aldrig varit ett problem, jag tror att jag skulle låta precis likadant oavsett vad som blir nästa grej. Jag har nog väldigt lite utrymme för förändring i min musik. Till exempel så älskar jag M83s senaste skiva och har verkligen försökt till mitt album att ha liknande interluder. Att göra en konceptuell skiva men inte en konceptplatta. Men jag har släppt den idén, det gick inte, så jag kan tydligen inte imitera ens om jag försöker.
Du blandar ju en förkärlek för det bombastiska och hjärtslitande med något som verkar vilja vara avskalad elektronik men liksom alltid faller över i varm popmusik. Är det någon uttalad estetisk tanke?
Jag försöker alltid efterstäva minimalism. Det börjar med trummor, bas och nåt litet ljud. Sen lägger jag på stråkar och så kan man inte låta bli att lägga mer och mer. Jag älskar minimalism eftersom det är så svårt att göra bra. När man kan göra en åttaminuter lång låt intressant med minimala medel så vet man att det är en grym producent. Men en anledning att jag gillar det är säkert att jag själv inte kan göra det. Det är otroligt svårt att lyckas med minimalistisk produktion. Där kan jag bli väldigt imponerad av vissa 80-tals band som Human League.
Har du alltid lyssnat på produktionen?
När jag började hålla på med musik typ 93 kunde jag lyssna på exempelvis en Orbital-låt och fråga mig själv vad det är som gör att det svänger? Efter ett tag kanske man inser att den där lilla lilla koskällan som kommer in då och då lyfter hela låten. Det är detaljerna som knappt hörs som gör hela bygget. Jag jobbar mycket med det själv, små omärkliga ljud som tillsammans skapar just det där svänget. Ett band som Basement Jaxx är experter på det.
Häromdagen plockade jag upp Disintegration för första gången på flera år och det var första gången jag insåg att min favoritlåt, Same deep water as you, är nio minuter lång…
Ja precis, det är ett typexempel på vad som gör Cure så grymma. Det är ingen som helst variation i den låten, bara ett upprepande av samma ackordföljd och ändå blir det aldrig tråkigt. Fantastisk jävla låt. Om jag skulle lägga ett trumbeat och sen sitta och plinka samma ackord skulle man tröttna efter fyrtio sekunder, jag själv skulle framförallt tröttna och känna att jag behövde ett lyft, att det måste hända något. Det är en förbisedd ingrediens i musik att få till det där, det finns ingen formel för det utan det gäller att ha tur.
Vet du alltid direkt när du har tur?
Nja… Jag känner direkt när jag inte har tur snarare. När man sitter med en låt och känner att den inte kommer hålla är det ingen idé att försöka rädda den genom att lägga till saker, då är det bättre att bara trycka delete.
Hur känner du inför den här ”nya indiescenen” som uppstått, datoriseringen och trenden att plötsligt gilla eurodisco som var det fulaste som fanns för några år sedan? Du känner aldrig att det finns en risk att förråda sin gamla ideal, utanförskapet man kände på mellanstadiediscot, när popklubbarna omfamnat just det man kämpade för att komma ifrån? För mig blev det tydligt när Olof Dreijer spelade skivor på Blekingska, att sist jag var i samma situation stod jag och surade i ett hörn med Joy Division i lurarna…
Jo visst, man leker med elden om man tror att man kan spela Mr Vain utan att framkalla obehagligheter, för det gör man per definition. Att den elektroniska scenen har blivit så stor handlar ju egentligen om att folk som tidigare inte haft möjlighet att göra musik, inte haft ett band till exempel, plötsligt får möjligheter. Det är ju egentligen en fråga om tillgänglighet på samma sätt som när punken kom, att alla kan göra det. Det leder till att många fler kan hitta rätt men samtidigt får man inte förbise farorna. Det är en sak att gilla Pet Shop Boys största eurodiscohit och en annan att dansa ironiskt till Aqua på Metropolis, det är aldrig okej. Men på samma sätt är det en sak att gilla The Clash för deras musik och en annan att gilla Sex Pistols för att Johnny Rotten kanske kissar i en trasig flaska. Även om man börjar utforska en genre vill man ju inte ge upp sin känsla för estetik och den här scenen innehåller väldigt lite som håller måttet. Varje månad laddar jag hem ungefär 20G nya euro- och trancetolvor som jag går igenom och sedan behåller jag kanske 3-4 låtar av det. Man hör direkt på första trumman om det är något att ha. Men det finns samtidigt otroliga godbitar. Sen får man ju komma ihåg att hela euroscenen är skapad för holländare i blonderad kort stubb med brottarlinnen som hänger på gymmet. Man kan aldrig komma ifrån att det är en genre som man måste hålla distans till, att det är bättre i teorin än i praktiken.
Eller kanske tvärtom, bättre i praktiken än i teorin?
Jag menar att när man lyssnar på en riktig bra eurolåt och föreställer sig hur det skulle vara att höra den på en klubb så är det grymt men när man väl är där är det läskiga människor med glow sticks och påklistrade horn på rakade skallar, det är bara att kolla på bilderna från ett hollänskt rave.
I dessa tider när det modernaste som finns är att dissa autencitet, finns det något plats för allvaret? Jag minns ett inlägg du skrev i din blog om att livet är för kort för att göra saker på skoj, men sedan verkade du ta tillbaka det? Hur ser du på det nu?
Det där handlade om att Josefine Öqvist i fotbollslandslaget skulle vika ut sig och fick frågan om hon inte var rädd för hur det skulle uppfattas varpå hon svarar att det bara är ”en kul grej”. Jag hatar när folk säger så. Man kan inte göra saker på skoj, även om resultatet blir hur roligt som helst så måste det vara gjort på allvar. Sen efter det där inlägget hamnade jag i en debattpanel på Svt24 för att prata om mp3or. Första frågan vänder sig programledaren direkt till mig och frågar om jag som har ett band och gör musik inte vill sälja skivor istället för att folk laddar ner hur som helst. Jag hör mig själv svara att mitt band mest är en kul grej… Så fort jag insåg vad jag sagt blev jag högröd och började mumla. Efter det fick jag mail om att jag förått mina ideal. Men visst står jag för det, jag vill inte att någon ska göra något för att några år senare ursäkta det med ett skratt. Jag har svårt för folk med för mycket självdistans som slänger ihop saker ironiskt. Man måste gå in med hela hjärtat även om det betyder att det kan bli krossat. Mr Suitcase är på fullaste allvar och jag lägger ner mitt hjärta i projektet, därmed inte sagt att jag vill eller tror att det ska bli någon stor grej av det. Men det finns ingen ironi, jag kommer aldrig ursäkta det.
Ja det är konstigt det där att man tror att man är mer skyddad av distansen när det i själva verket är precis tvärtom – att förvissningen att man gjort sitt bästa ofta gör kritiken lättare att bära.
Jag är övertygad om att den musiken jag gör nu är det bästa jag kan göra just nu. Om jag slängde ihop något på ett distansierat sätt och folk inte gillar det så skulle jag börja kritisera mig själv och tänka att om jag bara hade tagit mig själv på större allvar så kanske de hade tyckt mer om det. Nu vet jag att jag har levererat det jag kan och om folk inte gillar det så är det tråkigt men jag är ändå mer trygg i den förvissningen. Men det där kräver ju en säkerhet, för fyra år sedan blev jag jätteledsen när folk sågade mina artiklar men nu är det nästan mer ett sundhetstecken, ”yes jag är on the edge”. Man måste nog pyssla med det man gör rätt länge och känna sig hemma så att man kan känna inom sig själv att man är på rätt spår.
Hur känns det nu inför Popaganda? Är du på rätt spår där?
Det kommer bli en väldig skillnad mot sist i alla fall (Billys andra band Mont Ventoux spelade förra året). Jag har redan nu jobbat med förberedelserna i fyra veckor, sist var det stressigare och blev mer ihopslängt. Men visst är det nervöst. Den skyddade verkstan där man själv hänger är tacksam att spela för, alla gillar en vad man än gör och man vet att folk uppskattar det man gör. På Popaganda krävs det lite mer, jag är skitnervös som alltid, jag hatar att stå på scen, men jag tror nog att jag är väl förberedd.
Vad förväntar du dig av Popagandapubliken då?
Det där är så konstigt för någonstans är ju ändå min musik ganska dansant. Min drömpublik skulle nog stå och dansa, det känns som det mest naturliga att göra när man lyssnar på dansmusik live. Men publiken jag spelar för kommer ju oftast från en indievärld som är vana vid att stå och titta på den som spelar. Det är jättekul att de kommer men det ställer helt andra krav än att spela på en klubb i mellaneuropa.
Vilken är din relation till festivaler annars?
Det var någon som sa att Popaganda egentligen har ett genialt upplägg. De bokar samma artister som andra festivaler men ligger alltid först så därför kommer alla dit. Annars tror jag att jag slutat åka på festival. På Emmaboda 2003 satt jag och min kompis Richard på hotellrummet och tittade på Göta Kanal i en bärbar dvd samtidigt som Mates of State spelade, fast vi hade sett fram emot att se dem. Då börjar man inse att det finns en bekvämlighetsaspekt som börjar spela in…
Mr Suitcase-singeln släpps i maj och du jobbar på ett album. Är det här slutet för Mont Ventoux?
Mont Ventoux finns fortfarande men alla är väldigt upptagna och det är svårt att få ihop tiden. Det var därför Mr Suitcase dök upp, vi hade inte tid att träffas och så började jag knåpa ihop saker själv. Men det är synd för Mont Ventoux har massa låtar som vi är nöjda med och verkligen vill ge ut så vi skulle behöva sätta oss ner och göra klart något att släppa.
Om Billy:
Richard ”Managern” Billström, fd bandpartner i legendariska Fredrick Fleet samt nära vän:
”Det som är så intressant med Billy är att han är så himla produktiv och samtidigt hinner han ha koll på scenen och direkt hitta nya kommande artister att jobba med, det är hans stora talang men även en nackdel för oss som konsumerar hans musik. Så fort han är klar med något projekt, hamnar det i byrålådan och han går vidare. Billy och jag brukar skoja om att jag är hans arkivare, jag har en stor samling med gamla fantasiska utkast till låtar som tyvärr inte blivit något mer. Men jag får ju njuta av dem i alla fall.”
Vi träffas på Café Fix precis när våren gjort ett snabbesök för att återigen lämna oss i slask och regn. Mina bordsgrannar pratar om nedladdningen som en drog och i högtalarna spelas en typ av cafétechno/ambient, precis som det alltid gjort på den här typen av caféer. Enda skillnaden är att det nu skulle kunna vara ett indiebands senaste singel. Det var länge sedan The Smiths var småbandens största influens, via Joy Division och Dexy’s Midnight Runners är vi nu framme vid Pet Shop Boys-eran. Jag försöker att inte ställa mig i ett hörn med Belle & Sebastians ord ”You go disco and I go my way” ringandes i öronen och frågar Billy lite om hur det kom sig att han så kärleksfullt anammat det dansanta.Berätta om singeln, den har en lång historia?
Ja, jag tog ledigt en månad i höstas för att göra klart EPn, så den var väl klar i december.
Sen har det bara varit min neurotism som hejdat utvecklingen, jag börjar putsa och putsa och sen efter ett par veckor inser man att originalet ändå är bättre. Så är det alltid med allt jag gör, efter en tid ser jag bara bristerna. Det är därför jag gillar att sprida saker genom mp3or, där hinner man inte tveka på samma sätt.
"The Shame of being imperfect" släpps på Kitty Litter records i maj. Med på EPn är hiten "Ours is a time for falling in love" vars text är skriven av Örjan från Le Sport som också står för sången. För ovanlighetens skull finns det också ett spår där Billy sjunger själv, eller ja, inte helt själv…
Sen kom Åsa (ex Pineforest Crunch) in med sin änglasång och räddade mina falska toner från kollaps, skrattar han.
Dessutom innehåller EPn två mixar, en av Konstruction och en av Flow Flux Clan som också spelar på Popaganda. Du har ju själv gjort flera remixar, hur känns det att för första gången bli remixad? Vad är bäst att mixa eller bli mixad?
Jag har gjort så mycket mixar eftersom jag är så dålig på melodier, i mixar kan man behålla någon annans melodi och sen arrangera det precis som man vill utifrån känslan man får av texten eller låten. Men det är roligare att bli mixad själv. Man kommer så nära en låt när man har jobbat länge med den och har ibland en rad eller detalj som känns som nycklen till hela låten. I Ours is the time finns det en rad som går It’s gonna feel so good… som en blog plockade upp i sin länk till mp3n. Sånt känns bra. Mixarna på EPn känner jag verkligen tar fasta på det som är viktigt, de behåller kärnan, det väsentliga och förvaltar det.
Du har ju haft en hel del band och projekt genom åren, Frederick Fleet, Mont Ventoux och nu Mr Suitcase, ser du dig själv som musiker?
Jag har inte gjort det tidigare men jag har alltid tyckt det är roligare att göra musik än att skriva om musik. Dessutom har jag gjort det mycket längre, sedan 92 ungefär. Skrev började jag inte med förrän 99. Däremot är jag oftare nöjd med mina texter än med mina låtar. Men när jag började sprida lite Mr Suitcase-mp3or så kände jag att jag fick luft under vingarna. Det är något jag kan hantera, den melakoliska klubbmusiken, och jag kände att jag inte skulle förlåta mig själv om jag inte gav det en chans. Lite känns det också som att jag har uppnått det jag ville med mitt skrivande. Det störde mig att så mycket recensioner och artiklar var någonslags beskrivning av musiken, jag vill veta vad skribenten känner och kopplar ihop det den hör med. När man läser gamla Pop-artiklar där Andres Lokko skriver om att han sitter på ett hotellrum och gråter inför en Springsteenkonsert så gör det mig mer intresserad av Bruce Springsteen. Jag kände att jag inte ville att den typen av journalistik skulle vara förbehållen den gamla rockmusiken utan att electronikan förtjänade samma behandling. Och jag tycker vi har nått dit nu.
Allas vår Po Tidholm skrev häromveckan att band vars medlemmar står i nära relation till media, musikjournalistik i synnerhet, ofta misstänkliggörs. Har du upplevt det?
Jag tycker att de ska misstänkliggöras. Nu har jag valt att sluta skriva helt om musik för att kunna hålla på med det själv på ett mer ärligt sätt. Annars har ju min strategi att först hypa band, sen remixa dem och så själv kunna rida på den hypen varit genial, haha. Men jo, det kan finnas problem med interaktionen mellan utövarna och kritikerna. Sverige är ett litet land och popkulturscenen ännu mindre så det är dömt att bli ankdam. Det spelar ingen roll om det är Umeå Open eller P3 Guldgalan, det är samma folk överallt. Som skribent har jag valt att om någon jag känner gör något bra som jag kan stå för så skriver jag om det, om det inte är bra har jag valt att låta bli. Jag ljuger inte men jag kanske väljer bort att såga mina kompisar. Inom popkulturen är det ändå inte så viktigt eftersom det ”bara” är popkultur men i ett land som Sverige är ju varje liten sfär så liten att alla intresenter känner varandra och håller varandra om ryggen och det är klart att det kan bli problem. Vi förlorar ju lite av journalistikens bevakande och ifrågasättande roll.
Den medvetenhet som kommer av att vara en del av en scen, kan den påverka musiken negativt? Finns det något fint med någon som sitter ensam i en stuga och gör något helt förbehållslöst?
Alltså, om inte musiken är bra så faller det andra också. Även om jag gillar att det inte krävs så mycket längre för att kunna göra något bra. Vem som helst idag kan sitta i en stuga och knåpa, man slipper en massa förväntningar och administration, det går att göra musik mer direkt idag. Och visst kan det vara hämmande att ha för bra koll, samtidigt tycker jag att precis som författare bör läsa böcker så bör musiker vara lyhörda och lyssna på andra musiker, annars är det lätt att fastna i mönster som inte nödvändigtvis är bra för en. Men det krävs ju en viss säkerhet för att vara lyhörd men ändå ha integritet, om någon skulle plocka in en digeridoo och säga att det var grejen och plötsligt alla skulle göra det så… Om man tittar på de svenska band idag som varit föregångare, Radio dept, Embassy, Jens Lekman, så har de ju alla utpräglade idéer. Sen kommer det mass uppföljare som kanske gör en hit och sen släpper en skiva som inte håller. Men i alla tider har det funnits de som skapar trender och de som följer trender. Jag har aldrig haft örat mot marken på det sättet, jag gillar ju Mauro Scocco och Steely Dan och Michael McDonald, sånt som var paria på 90talet,så jag har aldrig riktigt brytt mig om vad som gäller. För mig har det aldrig varit ett problem, jag tror att jag skulle låta precis likadant oavsett vad som blir nästa grej. Jag har nog väldigt lite utrymme för förändring i min musik. Till exempel så älskar jag M83s senaste skiva och har verkligen försökt till mitt album att ha liknande interluder. Att göra en konceptuell skiva men inte en konceptplatta. Men jag har släppt den idén, det gick inte, så jag kan tydligen inte imitera ens om jag försöker.
Du blandar ju en förkärlek för det bombastiska och hjärtslitande med något som verkar vilja vara avskalad elektronik men liksom alltid faller över i varm popmusik. Är det någon uttalad estetisk tanke?
Jag försöker alltid efterstäva minimalism. Det börjar med trummor, bas och nåt litet ljud. Sen lägger jag på stråkar och så kan man inte låta bli att lägga mer och mer. Jag älskar minimalism eftersom det är så svårt att göra bra. När man kan göra en åttaminuter lång låt intressant med minimala medel så vet man att det är en grym producent. Men en anledning att jag gillar det är säkert att jag själv inte kan göra det. Det är otroligt svårt att lyckas med minimalistisk produktion. Där kan jag bli väldigt imponerad av vissa 80-tals band som Human League.
Har du alltid lyssnat på produktionen?
När jag började hålla på med musik typ 93 kunde jag lyssna på exempelvis en Orbital-låt och fråga mig själv vad det är som gör att det svänger? Efter ett tag kanske man inser att den där lilla lilla koskällan som kommer in då och då lyfter hela låten. Det är detaljerna som knappt hörs som gör hela bygget. Jag jobbar mycket med det själv, små omärkliga ljud som tillsammans skapar just det där svänget. Ett band som Basement Jaxx är experter på det.
Häromdagen plockade jag upp Disintegration för första gången på flera år och det var första gången jag insåg att min favoritlåt, Same deep water as you, är nio minuter lång…
Ja precis, det är ett typexempel på vad som gör Cure så grymma. Det är ingen som helst variation i den låten, bara ett upprepande av samma ackordföljd och ändå blir det aldrig tråkigt. Fantastisk jävla låt. Om jag skulle lägga ett trumbeat och sen sitta och plinka samma ackord skulle man tröttna efter fyrtio sekunder, jag själv skulle framförallt tröttna och känna att jag behövde ett lyft, att det måste hända något. Det är en förbisedd ingrediens i musik att få till det där, det finns ingen formel för det utan det gäller att ha tur.
Vet du alltid direkt när du har tur?
Nja… Jag känner direkt när jag inte har tur snarare. När man sitter med en låt och känner att den inte kommer hålla är det ingen idé att försöka rädda den genom att lägga till saker, då är det bättre att bara trycka delete.
Hur känner du inför den här ”nya indiescenen” som uppstått, datoriseringen och trenden att plötsligt gilla eurodisco som var det fulaste som fanns för några år sedan? Du känner aldrig att det finns en risk att förråda sin gamla ideal, utanförskapet man kände på mellanstadiediscot, när popklubbarna omfamnat just det man kämpade för att komma ifrån? För mig blev det tydligt när Olof Dreijer spelade skivor på Blekingska, att sist jag var i samma situation stod jag och surade i ett hörn med Joy Division i lurarna…
Jo visst, man leker med elden om man tror att man kan spela Mr Vain utan att framkalla obehagligheter, för det gör man per definition. Att den elektroniska scenen har blivit så stor handlar ju egentligen om att folk som tidigare inte haft möjlighet att göra musik, inte haft ett band till exempel, plötsligt får möjligheter. Det är ju egentligen en fråga om tillgänglighet på samma sätt som när punken kom, att alla kan göra det. Det leder till att många fler kan hitta rätt men samtidigt får man inte förbise farorna. Det är en sak att gilla Pet Shop Boys största eurodiscohit och en annan att dansa ironiskt till Aqua på Metropolis, det är aldrig okej. Men på samma sätt är det en sak att gilla The Clash för deras musik och en annan att gilla Sex Pistols för att Johnny Rotten kanske kissar i en trasig flaska. Även om man börjar utforska en genre vill man ju inte ge upp sin känsla för estetik och den här scenen innehåller väldigt lite som håller måttet. Varje månad laddar jag hem ungefär 20G nya euro- och trancetolvor som jag går igenom och sedan behåller jag kanske 3-4 låtar av det. Man hör direkt på första trumman om det är något att ha. Men det finns samtidigt otroliga godbitar. Sen får man ju komma ihåg att hela euroscenen är skapad för holländare i blonderad kort stubb med brottarlinnen som hänger på gymmet. Man kan aldrig komma ifrån att det är en genre som man måste hålla distans till, att det är bättre i teorin än i praktiken.
Eller kanske tvärtom, bättre i praktiken än i teorin?
Jag menar att när man lyssnar på en riktig bra eurolåt och föreställer sig hur det skulle vara att höra den på en klubb så är det grymt men när man väl är där är det läskiga människor med glow sticks och påklistrade horn på rakade skallar, det är bara att kolla på bilderna från ett hollänskt rave.
I dessa tider när det modernaste som finns är att dissa autencitet, finns det något plats för allvaret? Jag minns ett inlägg du skrev i din blog om att livet är för kort för att göra saker på skoj, men sedan verkade du ta tillbaka det? Hur ser du på det nu?
Det där handlade om att Josefine Öqvist i fotbollslandslaget skulle vika ut sig och fick frågan om hon inte var rädd för hur det skulle uppfattas varpå hon svarar att det bara är ”en kul grej”. Jag hatar när folk säger så. Man kan inte göra saker på skoj, även om resultatet blir hur roligt som helst så måste det vara gjort på allvar. Sen efter det där inlägget hamnade jag i en debattpanel på Svt24 för att prata om mp3or. Första frågan vänder sig programledaren direkt till mig och frågar om jag som har ett band och gör musik inte vill sälja skivor istället för att folk laddar ner hur som helst. Jag hör mig själv svara att mitt band mest är en kul grej… Så fort jag insåg vad jag sagt blev jag högröd och började mumla. Efter det fick jag mail om att jag förått mina ideal. Men visst står jag för det, jag vill inte att någon ska göra något för att några år senare ursäkta det med ett skratt. Jag har svårt för folk med för mycket självdistans som slänger ihop saker ironiskt. Man måste gå in med hela hjärtat även om det betyder att det kan bli krossat. Mr Suitcase är på fullaste allvar och jag lägger ner mitt hjärta i projektet, därmed inte sagt att jag vill eller tror att det ska bli någon stor grej av det. Men det finns ingen ironi, jag kommer aldrig ursäkta det.
Ja det är konstigt det där att man tror att man är mer skyddad av distansen när det i själva verket är precis tvärtom – att förvissningen att man gjort sitt bästa ofta gör kritiken lättare att bära.
Jag är övertygad om att den musiken jag gör nu är det bästa jag kan göra just nu. Om jag slängde ihop något på ett distansierat sätt och folk inte gillar det så skulle jag börja kritisera mig själv och tänka att om jag bara hade tagit mig själv på större allvar så kanske de hade tyckt mer om det. Nu vet jag att jag har levererat det jag kan och om folk inte gillar det så är det tråkigt men jag är ändå mer trygg i den förvissningen. Men det där kräver ju en säkerhet, för fyra år sedan blev jag jätteledsen när folk sågade mina artiklar men nu är det nästan mer ett sundhetstecken, ”yes jag är on the edge”. Man måste nog pyssla med det man gör rätt länge och känna sig hemma så att man kan känna inom sig själv att man är på rätt spår.
Hur känns det nu inför Popaganda? Är du på rätt spår där?
Det kommer bli en väldig skillnad mot sist i alla fall (Billys andra band Mont Ventoux spelade förra året). Jag har redan nu jobbat med förberedelserna i fyra veckor, sist var det stressigare och blev mer ihopslängt. Men visst är det nervöst. Den skyddade verkstan där man själv hänger är tacksam att spela för, alla gillar en vad man än gör och man vet att folk uppskattar det man gör. På Popaganda krävs det lite mer, jag är skitnervös som alltid, jag hatar att stå på scen, men jag tror nog att jag är väl förberedd.
Vad förväntar du dig av Popagandapubliken då?
Det där är så konstigt för någonstans är ju ändå min musik ganska dansant. Min drömpublik skulle nog stå och dansa, det känns som det mest naturliga att göra när man lyssnar på dansmusik live. Men publiken jag spelar för kommer ju oftast från en indievärld som är vana vid att stå och titta på den som spelar. Det är jättekul att de kommer men det ställer helt andra krav än att spela på en klubb i mellaneuropa.
Vilken är din relation till festivaler annars?
Det var någon som sa att Popaganda egentligen har ett genialt upplägg. De bokar samma artister som andra festivaler men ligger alltid först så därför kommer alla dit. Annars tror jag att jag slutat åka på festival. På Emmaboda 2003 satt jag och min kompis Richard på hotellrummet och tittade på Göta Kanal i en bärbar dvd samtidigt som Mates of State spelade, fast vi hade sett fram emot att se dem. Då börjar man inse att det finns en bekvämlighetsaspekt som börjar spela in…
Mr Suitcase-singeln släpps i maj och du jobbar på ett album. Är det här slutet för Mont Ventoux?
Mont Ventoux finns fortfarande men alla är väldigt upptagna och det är svårt att få ihop tiden. Det var därför Mr Suitcase dök upp, vi hade inte tid att träffas och så började jag knåpa ihop saker själv. Men det är synd för Mont Ventoux har massa låtar som vi är nöjda med och verkligen vill ge ut så vi skulle behöva sätta oss ner och göra klart något att släppa.
Om Billy:
Richard ”Managern” Billström, fd bandpartner i legendariska Fredrick Fleet samt nära vän:
”Det som är så intressant med Billy är att han är så himla produktiv och samtidigt hinner han ha koll på scenen och direkt hitta nya kommande artister att jobba med, det är hans stora talang men även en nackdel för oss som konsumerar hans musik. Så fort han är klar med något projekt, hamnar det i byrålådan och han går vidare. Billy och jag brukar skoja om att jag är hans arkivare, jag har en stor samling med gamla fantasiska utkast till låtar som tyvärr inte blivit något mer. Men jag får ju njuta av dem i alla fall.”
posted by Alice at 6:16 AM
0 comments
