Ljud I

Det låter som Stereolab, som Dear Nora, som Jefferson Airplane och använder sig av textrader som "Curiouser and curiouser". Det är fantastiskt tycker jag.


Och nya El Perro del Mar är precis som tidigare helt i linje med sin egen säregenhet och samtidigt oförutsägbart märklig. Att ha den här musiken i öronen som känns intressant - intressant musik 2005 alltså på riktigt - gör mitt liv bättre.

Samhället IV

Två incidenter har inträffat inatt som får en att undra lite över människans syn på sina rättigheter. Det återspeglar sig i alla sammanhang, från vårt sätt att förvara eller ha ihjäl andra djur för vårt höga nöjes skull till - på ett individuellare plan - den fysiska plats vi låter oss ta i det offentliga rummet. Och ibland går det alltså så långt att man inkräktar på någon annans kropp och rätt till privat sfär. En människa som sticker ner sin tunga i en annan människas hals utan att överhuvudtaget reflektera över samtycke - eller ännu värre, göra icke-samtycket till en del i handlingen... Den typen av självbild en sådan handling ger yttryck för är något av det obehagligaste vårt samhälle har fött. För någonstans handlar det om en sanktion. En slentrianmässig överhöghet vi tillskriver oss själva och där gränserna hela tiden flyttas. Först när det kommer ner till person mot person-nivå förskräcks vi, med all rätt, och förfasas, förundras, över hur någon kan agera ut en idé om total hänsyslöshet gentemot sin mottagare.

Häromveckan hade jag en diskussion som kom att handla om det offentliga rummet. Från början var ämnet barn och hur svårt det är att inte provoceras över den plats föräldrar med sina stora barnvagnar och skrikande barn tillåter sig själva att ta. Men så påpekade någon att någonstans är det unikt att kvinnor runt trettio tar den typen av plats. Man kan hata dem för deras snorkighet och respektlöshet - visst. Men kanske hellre det än att de håller sig på mattan, krymper och blir osynliga igen? Det är ett fint sätt att se på det och att implementera i sin vardag tanken om att inför solidariteten ska alla individer vara lika.

Klyscha I

Det är en mycket märklig ritual, extranummerritualen. I något skede måste man ju ha dragit det där strecket på sin femton låtar långa lista mellan de första 12 och de tre extra. Hur tänker man då? Vad kan det finnas för värde i att gå av scenen, vänta - ibland hur länge som helst verkar det som - och gå ut igen och fortsätta?

Möjligtvis är det mer okej om det är spontana extranummer, en låt man inte tänkt spela, så som jag antar att det var tänkt från början. Samtidigt tycker jag nog att ett konsertupplägg ska behandlas varsamt som ett blandband. Antingen var det meningen att ha med den där extra låten eller så var det inte det och då får publiken het enkelt acceptera det. En setlista är också ett konstverk någostans.

Kloka ord V

Jag har inte varit riktigt snäll mot The Embassy. Fantastisk popmusik men rädd för att de ska vara matematiskt kalla med en syn på estetik där jag känner mig just - distansierad. Tydligen har jag inte läst ordentligt.

Allt är personligt. Distans är ett mycket förrädiskt och ont tillstånd som gör dig död och proffsig, Stockholm är fullt av sånt och jag vill gärna bränna ner hela skiten.

Det här citatet gör mig lycklig, jag kan andas ut och lyssna på Embassy utan att behöva stänga av varningsklockan i huvudet som hintat om att de har hjärtat i hjärnan. Fint.

Kloka ord IV

Utan att han någonsin använder det ordet, och dessutom alltid med en närmast religiös tillnärmning till matematik och naturlagar (deras under), tänker jag ändå att Sonnevi nu närmar sig föreställningar om skillnadernas eller affiniteternas politik. En politik som inte förutsätter identitet, utan kan hantera skillnader. Troligen den svåraste politiken, ever. Och en politik som i sig också rymmer vördnad inför varandets under: det irrationella, bortom humanismens fällknivar. Allt witty, tricky. Oceaniska agenter, de som omsluter oss, som vi är del av.

- Hanna Hallgren i Aftonbladet

Det blir nästan sakralt i min mun. En politik som inte förutsätter identitet. Så enkelt och ändå svaret på allting.

Folk och folk

Haha, man ska tala till en bonde på bondens språk eller vad det heter. Alldeles nyss på en berömd skivaffär i Stockholms Camden gjorde jag misstaget att försöka försäkra mig om att Andres Folk-samling inte var för "manlig". Jo, jag använde det uttrycket. Herregud. Butiksföreståndaren (som faktiskt VAR på Springsteen i Konserthuset 1974) tittar på mig som om jag vore spetälsk och korkad på samma gång. Och jag försöker förklara, jamen alltså duvet massa bluesiga gubbar och rötter och sånt... Han svarar torrt att det är musik från 60-70-talet, inget tidigare. Som om liksom det skulle vara en garanti för att slippa den extremt maskulina och fabulöst tråkiga grenen av folkpop/rocken. Ett tag tänkte jag försöka förklara genom att säga att Fairport Convention är helt meningslösa utan Sandy Denny, att jag tusen gånger hellre lyssnar på henne solo än på resten av bandet utan henne. Där någonstans ligger skillnaden mellan den folkpop som ger mig rysningar och den som ger mig absolut ingenting. Men någonslags värdighet vill jag behålla. Efteråt inser jag att den idiotförklaring av mig jag upplever från mannen inte är så konstig egentligen. Även om det för mig är självklart att jag inte frågar huruvida det är en Joe Hill-samling, utan att jag pratar om känslan av skivan, inrikningen, så är det naturligtvis inte självklart för honom. För mig är min fråga väldigt detaljerad, den ställs utifrån ett perspektiv där jag vet att folken kan hamna på båda sidor om staketet, för honom är det kanske en "det här soul... alltså kan man dansa till det?"-fråga. Jag vet, jag har jobbat i skivaffär.

Men hur gör man om man faktiskt vill veta, som jag idag, jag skulle ju ha behövt läsa upp ett musikaliskt cv över hur bra koll jag har för att få ett svar som hjälper mig, och jag vägrar hålla på med sånt på offentlig plats.

Förresten, ärligt talat, Rod Stewart?

Darlin' don't you go and...

Mestadels tycker jag att L Word blir hemskt jobbigt när det försöker vara något annat än en homovariant av Melrose Place. På ett ställe lyckas de dock. Genom att utnyttja den långa traditionen av hårklippningsritualens symbolik.


Närmast till hand ligger scenen där Jo March överger sin roll som driftigt, exentriskt barn för att bli den kvinna samhället kräver av henne genom att klippa av sig håret och sälja det för att säkra familjens försörjning. Att klippa av sig håret är genom litteraturhistorien ett sätt att markera övergångar, Fantine i Les Miserables säljer sitt hår som sista utväg för att kunna fortsätta försörja sitt barn efter att hon nekat sin chef sex och därmed fått sparken.

I ceremonin ligger en blandning av desperation och beslutsamhet som karaktärerna Jenny och Shane i L Word lyckas behålla förvånansvärt väl. Och som läsare/betraktare imponeras jag av dessa kvinnors beslut samtidigt som jag sörjer omständigheterna som drivit dem till det. I Jennys fall tror jag att det handlar om att freda sig, att slippa vara den som anses som "mest kvinnlig" i deras lilla gäng.

Det finns hemska undertoner i det om vad det betyder att vara heterosexuell kvinna. Att man är tillgänglig. Kanske hade hennes beslut blivit tydligare idag om hon skaffat massa piercings och dreads och luvtröjor och stora byxor. Kanske är det ett sätt att säga att det sättet som vissa män visar uppskattning - det är jag inte mottaglig för.

Innan vi ens börjar titta på hur svårt det är att vara konsekvent i sitt beslut, att tvinga sig själv att aldrig sakna bekräftelsen från andra sidan så finns det i förlängningen två fatala konsekvenser: man låter fienden bestämma spelreglerna och man begränsar sitt eget uttrymme. Det är dock inte självklart att det inte är värt det.