Fienden VII

Det nya Sverige är här. Vi väljer frivilligt att slopa ett system som har växt fram ur den enkla känslan av att det inte kan vara rätt att låta plånboken avgöra människovärdet. Vi har glömt vår historia, vår medmänsklighet och vår moral. Vi har röstat utifrån våran egen situation och använt vår demokrati för att tjäna mer egna pengar. Nästa gång ni, alla ni som gjort systemskiftet möjligt, vill ha 1000 kr mer i månaden - ta ett extra jobb, sälj era barn, gör va fan ni vill, men använd er inte av vårt samhällsansvar för att främja er egen plånbok. Dina 1000 kr är alltid någon annans - 1000kr. Ni stjäl från de fattiga, glöm inte det. Och blir ni förvirrade, sätt upp det här på väggen:

1916 är emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 är emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 är emot 8 timmars arbetsdag.
1921 är emot dödsstraffets avskaffande och röstar emot kvinnors rösträtt.
1923 är emot 8 timmars arbetsdag – igen.
1927 är emot folkskolereformen.
1931 är emot statliga bidrag till sjukkassorna och moderskapsunderstöd.
1933 är emot beredskapsarbeten.
1934 är emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 är emot förslaget till folkpensioner.
1938 är emot två veckors semester.
1941 är emot sänkt rösträttsålder.
1946 är emot fria skolmåltider.
1947 är emot allmän sjukförsäkring.
1951 är emot tre veckors semester.
1953 är emot fri sjukvård.
1959 är emot ATP.
1963 är emot fyra veckors semester.
1970 röstar emot 40-timmars arbetsvecka och är emot fyra veckors semester igen samt är emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1973 är emot lagen om anställningsskydd (LAS).
1976 är emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 är emot löntagarfonderna.
1998 är emot fri sjukvård för barn upp till 20 år.
2006 är emot en höjning av barnbidraget.
2006 vill sänka arbetslöshetsersättningen.
2006 vill sänka sjukersättningen.
2006 vill ha höjda avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassan.
2006 vill sänka taket i sjukersättningen.
2006 vill höja högkostnadsskyddet i sjukvården med 600;- eller mer.
2006 vill ha en förkortning av föräldraförsäkringen med fyra månader.
2006 vill ta bort maxtaxan för barnomsorgen.
2006 vill ta bort bostadsbidragen.

Samhället XII

Som barnlitteraturforskare bemöts man ideligen med frågor om barn. Inte om litteratur, aldrig om spännande tendenser i narratologin, nya feministiska läsningar eller den post-modernistiska revolutionens konsekvenser utan just om barn. Jag brukar svara att jag inte är intresserad av barn, eftersom det är sant och just därför har jag valt att läsa litteraturvetenskap och inte pedagogik eller metodik. Konstvetare som skriver uppsatser om Bruno Liljefors är antagligen föga intresserade av skjutna djur (motiv) och östermalmsdamer (målgrupp) men jag betvivlar att någon förutsätter det. Jag däremot ska tydligen tycka att det är jätteviktigt att barn i skolan ska läsa bra böcker. Och det är inte som privatperson jag antas tycka det (vilket skulle vara mer förståeligt – vem tycker inte det?) utan som barnlitteraturvetare.

ALMA-priset som tillsammans med ökad forskning, större medial plats etc. skulle bidra till ökad status för barnlitteraturen möter precis samma öde: Varför lägger ni inte pengarna på att lära barn i tredje världen läsa? Det är visserligen en befogad fråga. Det är en befogad fråga till Bingolotto, till Volvos vd och till Nobelprisets jury. Men frågan ställs inte till dem. Ingen raljerar över dyra Nobelmiddagar, pris till döda eller nära döda författare som inte gjort något vettigt på 20 år eller att etablerade författare får pris som inte är världsförbättrande. Det verkar som att ordet barn är så nära associerat till omhändertagande att ingen verkar se att konnotationen bygger på antaganden som inte är naturlagar utan mossiga hierarkiska konstruktioner. När Nina Björk i DN i somras skrev om Nobelprisets problematiska ”kvalitet”-begrepp, som alltid är synonymt med västerländska män, föreslog hon att helt enkelt förklara priset som avsett för denna grupp. Så att alla andra skulle sluta kämpa på deras planhalva. ALMA kanske borde göra tvärtom. Ta bort prefixet barn ur barnlitteraturen och sen bara råka dela ut priset till folk från den barnlitterära sfären. Och hänvisa till kvalitetsaspekten.

Kloka ord X

Min kloka vän Hanna förklarar för någon mindre klok vad allting handlar om:

"Det är klart att det finns problem med demokrati och majoritetsstyre, det är därför jag inte tror på direktdemokrati i praktiken, och det är därför vi har representativ demokrati. Det är ju därför vi måste rösta med mänsklighet och humanism och ansvar, så att majoriteten väljer ett styre som kan se till även minoritetsgruppers behov. Det är ju därför vi måste se till att samhället styrs av några som inte låter de svagas behov av sjukvård, kommunikationer, etc, bero på ett vinstdrivande företags marknadsprognoser."

Hör ni det, rösta nu med mänsklighet!

Samhället XI

Något av det obehagligaste i valtider är att läsa de ”personliga porträtten” av random politiker. Det kan vara intervjuer i olika lokaltidningar eller kortisar med någon som gjort något dumt. När någon kommer nära de politiskt aktiva som inte har retorikcoacher och politikerstandardsvar så händer något, det blir synligt hur den vanliga människan tolkar ideologin. Och det är inte alltid fördelaktigt. En småtrevlig intervju i Sydsvenskan med Christer Wallin (m) avslöjar en absurd världsfrånvändhet. Han menar till exempel att det är ett problem att vi inte har någon låglönesektor eftersom folk tydligen skulle börja jobba då istället för att hamna i arbetslöshet. Om vi ställer det mot ett vanligt högerargument att människan måste ha incitament för att jobba, alltså en lön som är så pass hög så att man hellre jobbar än inte, så blir konsekvensen av Wallins idé att a-kassan måste vara försvinnande liten. Det ska alltså inte över huvud taget gå att leva som arbetslös, för i så fall skulle väl ingen välja att ”packa kassar på Wal-Mart” som är Wallins exempel på en bra ingång i arbetslivet. Klassklyftor är han inte orolig för:

”Jag upplever inte som att det är så i USA.”

Hans fäbless för det amerikanska systemet fortsätter, in absurdum, med exempel från hans egen släkt:

”Jag har kusiner spridda över hela USA. En som bor på Hawaii och jobbar som gårdskarl. Jag har aldrig den känslan att någon skulle vara obetydlig... inte ens den som packar kassarna på Wal-Mart. Jag ser inte ner på dem.”

Nä men va fint Christer, de är alltså också människor i din värld? Det är säkert en värmande filt för dem när de somnar i sin husvagn efter sitt tredje extrajobb den dagen.

Någonstans försöker han hävda sin medvetenhet, att visst, det är orättvist att han tjänar 65000/mån för 160 timmars jobb medan vissa tjänar 10 för samma insats. Och jo, han förstår att det är lätt att säga med en villa för tre mille och några bilar sådär att han skulle röstat blått även om han själv var den som utförde hans kära hushållsnära tjänster. Samtidigt avslöjar han sig när han på frågan vad han är god för inledningsvis konstaterar ”Det är inte mycket”, innan han berättar om sin månadslön, sitt hus, sina bilar. De enorma summor han nämner är så normaliserade i hans värld att de här kasspackarna han pratar om bara är leksaksfigurer. Jag slår vad om att han för ögonen ser någon driftig ensamvarg i Rosengård som ”inte är som de andra” och kommer grunda en ny butikskedja bara han får möjlighet, det kommer bli en solskenshistoria och Ahmed kommer en dag stå utanför Obs! och berätta att han nu äger hela kedjan. Den amerikanska modellen, drömmen om avancemanget, det är nästan så att man förstår Wallins genuina välvilja. Återigen måste man påminna högerfolket om att ”entrepenörsanda” kanske inte ska vara en förutsättning för överlevnad? Ett kriterie för att överhuvudtaget få finnas i moderaternas Sverige. För vad händer med de kids i Rosengård (eller för den delen på Kungsholmen) som inte är osedvanligt driftiga, som inte börjar planera sitt liv som företagare med att sälja läsk med profit utanför huset när de är 7 år? Vad händer med de osäkra, blyga, de som inte vill ha ansvar, de som bara vill ha ett trevligt jobb att gå till, kunna åka på semester ibland, äta ute på sin födelsedag, vart ska de ta vägen?

En politik som är anpassad efter en personlighetstyp blir vinglig. Framförallt om den personlighetstypen redan är samhällets vinnare.

För övrigt är det ju otroligt skoj hur Wallin ser på ordet "utopi":

"I Wallin Utopia – hur lever människor där?
–De lever i ett levande centrum med trevliga affärer, restauranger och näringsliv och relativt bilfritt. Även jag som kör så mycket bil tycker det. Men det ska finnas många parkeringsplatser, kanske under jord, så att man lätt kan nå centrum. Det ska vara ett helt bussfritt centrum för de för ett jäkla oväsen och skakar sönder byggnader."

Jaha det är ett centrum men man måste ha körkort för att komma dit men det ska ändå vara relativt bilfritt? Good luck!

Hela intervjun finns här