web stats

Thursday, September 29, 2005

Fienden I

Apropå Täby så ska jag preventivt förklara vad problemet är. Idag står det i tidningen att Täbys barn får betala mest i landet för att lära sig instrument, äta mat i gymnasieskolan etc. Alla dessa kostnader för privatpersoner utmålas som höga summor att lägga ut för varje förälder eller liknande. Men, det här kommer ju moderaterna förklara, är inget problem eftersom de låga skatterna gör att varje enskild människa har mer pengar i plånboken varje månad. Genom detta argument gör Reinfeldt med gelikar ett avgörande antagande, nämligen om att alla målsmän vill sina barns bästa. Det barn som har en förälder som tycker att spela gitarr är trams har ingen möjlighet att utveckla den sidan hos sig själv, till exempel. Och det här är ändå lyxexempel. Skulle vi föra över ideologin på mindre bemedlade områden skulle scenariot kunna bli katastrofalt. Föräldrar som plötsligt genom de sänkta skatterna får några få kronor över har plötsligt möjlighet att kanske inte jobba varje söndag, köpa gummistövlar till åtminstonde ett av sina barn, etc etc. När sedan ett av barnen bryter ett ben eller ännu värre får en långvarig sjukdom så nekas de tillträde till sjukvården eftersom den numera ska bekostas direkt ur plånboken. Den borgliga politiken förutsätter alltså att vanliga människor ska buffra på det sätt som ekonomiska experter vill, "minst en månadslön på sparkontot" brukar det heta och sist en undersökning gjordes var de bestörta över att det i gruppen 19-24år bara var en tredjedel som uppfyllde den devisen. Allt handlar alltså till sist om bristande verklighetsförankring och vetskap om de ekonomiska val som människor, som av olika anledningar lever med mindre marginaler än Fredrik&co, ställs inför varje dag. Jag undrar hur mycket levnadsstandard han själv skulle vilja skala bort för att spara till den dag hans ena barn plötsligt får leuekemi. Tänker han på det? Vill han att föräldrar ska planera inför sådana fruktansvärda scenarior? Och de som ändå inte klarar av att komma upp i de summorna på sparkontot ska alltså leva vidare, medvetna om att deras ekonomiska problem kan kosta liv. Människovidrigt är bara förnamnet.

Bra nyheter

Okej, ritningen var snyggare i orginalformat men hey, vi har snart ett hem!

Wednesday, September 28, 2005

Newrythmics

Jag har aldrig gillat Eurythmics. Och så plötsligt dyker "I Saved the World Today" upp och visar sig vara en fantastisk korsning mellan Zombies och Carly Simons "Coming Around Again".

Tuesday, September 27, 2005

Kloka ord II

Eftersom jag tvivlar på att särskilt många av mina vänner läser Helsingborgs Dagblad vill jag föra fram en text som är sann men tragisk.

"Jag gillar inte karriäristen Gudrun Schyman. Jag gillarinte ens tanken på ett politiskt parti som utgår från enenda dimension - samhällets könsmaktordning. Men närFeministiskt Initiativ nu löper gatlopp i medierna kännerjag mig allt mer provocerad till att lägga min röst på demi kommande riksdagsval. För mediernas hets mot partietvisar med all tydlighet hur djupt rotad de patriarkalaföreställningarna är i vår samhällskultur.Innan Fi ens hade bildats hajpade medierna partiet tillsvindlande väljarstöd. Allt för att kunna sänka partiet såsnart mediasamhällets dramaturgi så tillät. Det enfaldigapatriarkatets ledardyrkan behöver sina stories om deframgångsrika och misslyckade medborgarna. Det är ingenslump att Tredje riket var ett starkt patriarkaltsamhälle. Sedan Fermentas VD Refat El-Sayed för nitton årsedan avslöjades med falsk huvudbonad har det också blivittill en svensk medietradition: Ena dagen succé, nästafiasko. Men när Aftonbladet häromveckan i krigsrubrikerropar ut Fi:s död framstår tidningen för varjenormalbegåvad mediekonsument som patetisk i sin hårdavinkling. I Aftonbladets refererade undersökning frånopinionsinstitutet Skop har Fi fortfarande hela elvaprocent vilket ju vore ett historiskt fantastiskt resultati ett första rikdsdagsval.

Lika väl som patriarkatet behöver sina starka ledare såbehöver de också sina hackkycklingar, sina bespottadejudar som bara genom att de existerar solkar ned vår finasamhällsordning. Och ett parti som Fi har förstås gott omfolk som avviker från den manliga heteronormen. TiinaRosenberg är den som i högre grad än någon annan avpartiets företrädare blivit bespottad. När medierna lyfterfram egenskaper hos denna feministiska politiker så är deti termer som "lesbisk" och "okvinnlig". Jämför det med omdet vore en invandrad antirasistiskt profilerad politiker.Hur skulle vi som läsare reagera om denne beskrevs i ordsom "negroid" och "osvensk"? Det får vi förmodligen aldrigveta. För utanför nazisternas undergroundmedier finnsingen sådan journalistik.Patriarkatet har sina beprövade härskartekniker för attslå tillbaka kvinnokampen. Förlöjligande är den metod sommedierna nu ägnar sig åt för att oskadliggöra Fi. Medlösryckta citat ska partiet framstå som en sammansvärjningav tokstollar som "vanliga", heterosexuella kvinnor börhålla sig undan för. Hur många artiklar har vi den senastetiden inte läst om den "manshatande" sång som framfördespå Fi:s konstituerande möte? Den där med raderna "Snubbe,gubbe, jävla man - vi ska slita dig i stycken". 1889bildades det svenska socialdemokratiska partiet. Jag haraldrig hört något ramaskri över den femte versen iInternationalen där det talas om att "vi skjuter vårageneraler och sjunger broderskapets sång." Men det ärklart. Tuffa bröder som skjuter skarpt är vi ju vana med.Blotta tanken på tuffa tjejer som angriper gubbaväldet, jaen enda liten ironisk rad i ett underhållningsnummer, fårhela våldsmonopolets patriarkat att skaka i sinagrundvalar och i kör skrika "Sieg Heil!" i förhoppningenatt kunna tysta all sansad debatt.

Med eller utan ett Feministiskt Initiativ i riksdagen:Diskussionen om partiet visar med all tydlighet att vilever i patriarkalt samhälle där vad man får och inte fårsäga i den offentliga debatten så uppenbart följer entydlig mall. En mall i vilken man, vit, medelklass,medelålders och heterosexuell är utgångspunkten. De somavviker från mallen kan stundom i och för sig få kommatill tals men de får då nöja sig med en position som intehotar das Ordnung. Ungefär som när tjejerna i en skolklassupptar 40 procent av lärarnas tid och så väl föräldrar somlärare uppfattar det som en ovanligt jämställd klass.Eller när en bolagsstyrelse består av fyra kvinnor och femmän och företaget betraktas som ett feministiskt föredöme.Feministiskt Initiativ kommer förmodligen inte att kunnaändra den mångtusenåriga könsmaktordning som uppenbartgynnar männen. Det är ett betydligt bredare arbete än vadsom kan få plats inom riksdagens väggar. Men med Fi iriksdagen kommer i alla fall patriarkatets massmedialamegafoner få en motröst."

av Stefan Bergmark

Friday, September 23, 2005

Kloka ord I

Det händer förvånansvärt sällan att någon i en infekterad debatt lyckas se nya perspektiv. När jag läser Nils Hansson i DN idag får jag en upplyftande känsla av att tankar om makt och vem som äger makten, inte alltid handlar om vänster och höger utan ibland bara om lite intelligens. Hansson har tänkt ett steg längre, ser effekterna av ett infantilt handlande som ett problem i ett större perspektiv. I det här fallet handlar det om Lundell vs. kvinnliga/feministiska kritiker. Ja, man blir ju trött redan där. Men istället för att ta en position om huruvida det är rätt eller inte att lägga den typen av helt galna sexistiska infantila åsikter i munnen på en romankaraktär och hur de unga arga kvinnorna borde svara så ställer sig Hansson över det och ser till den faktiska konsekvensen. Den att Lundell tar makten ifrån recensenterna genom att omöjliggöra dem att fullfölja sitt uppdrag. Kort sagt: DN kan inte låta Rydell/Ramqvist recensera något Lundell haft med att göra längre i rädsla för att läsarna ska se det som payback om de tycker det är dåligt och fjäsk om de tycker det är bra. I princip. Lundells patriarkala metod visar sig här alltså ge ett verkligt utslag på yttrandefriheten (för att dra det till sin spets). Otroligt effektivt och obehagligt.

Uppfriskande är det med lite nya grepp. Ett annat - numera läskigt bortglömt - ämne där det skulle behövas är affischfriheten. Jennie Dielemans försökte höja förståelsen lite för det enorma inkräktandet på demokratin en nolltolerans är men fick sparken från DN Påstan eftersom hon inte var tillräckligt hängmatteläsningsvänlig. Eh. Faktum kvarstår dock. Nästa svenska Berlusconimotsvarighet (eller ännu värre) kommer ha möjlighet att köpa alla kanaler för information. Idag när det i alla fall finns viss möjlighet att sprida någorlunda "fria tankar" verkar de flesta helt blinda inför att den möjligheten finns eftersom vi tillåts ha den. Redan nu finns vissa demokratiska problem i semi-monopolet på tidskriftsdistribution till exempel. De flesta sätt att föra ut åsikter till gemene man är varor och köpbara, affischering är det inte. Om man är konspiratoriskt lagd kan man säga att för de som vill styra det här landet längre från mångstämmighet i tanken kommer tycka att det är väldigt lägligt att den enda direkta kanalen för kritik stängdes av för flera år sedan. Så enorma effekter kan det beslutet få. Att det redan nu torde strida mot alla demokratiska principer kring rätt till yttrande och ger en obehaglig bismak i munnen av insikten om att det offentliga rummet är up for sale, det är bara början.

Wednesday, September 21, 2005

I huset

Jag träffade en bekant som nämnde Badlands, Andreas Fryklunds nya affär. Jag säger att jag har hört att han har öppnat något men har inte så bra koll eftersom han inte direkt sysslar med "min" musik. Då får jag höra: "Nu säljer han ju dvd och all möjlig musik så du kan nog hitta något där du också"

Och jag blir stött men vet inte varför. Sen inser jag att det är som att dansmusik-folk ser sig själva som de enda i behov av specialaffärer och svåra postordrar, som att popmusik i deras ögon är något man kan handla på närmaste konsum. När jag läser Disco Sucks om att klippa sönder dagisbarns E-type-tröjor så skrattar jag och håller med, samtidigt inser jag att det skulle vara lättare för mig att ge barnen Beatles än för någon att ge dem Arthur Russell (eller vem som nu är representativ - jag har ingen aning). Housefolket har gått vidare från O'boy till kaffe och jag är tio år och tycker fortfarande att det är äckligt. Housen är för mogna, tuffa människor och jag är ett barn. Eller?

Och det handlar ju inte om obskyritet, det handlar om att de har en subkultur som verkar intelligent och full av kärlek och som jag inte förstår alls. Och jag är fan avundsjuk. Jag önskar att jag gick igång på deephousen, det gör jag verkligen men jag förstår det inte alls. Ingenting väcker några känslor i mig på det sättet som Slowdives "Dagger" eller Townes "Waiting around to die". Det går liksom inte. Men det verkar fint det där, att ha en hemlig klubb. Hell en gång i tiden trodde jag att det var det "indien" handlade om. Jag undrar om samma besvikelse kan inträffa på housescenen.

Kanske ligger min frustration i att jag går in på Badlands hemsida och det är bara massa dåliga rockskivor skyltade och jag vill verkligen inte bli ihopblandad med den publiken. Det måste ju finnas motsvarigheter inom dansmusiken men skillnaden är att jag skulle aldrig skicka housefolk till Saturn Return och säga "de har massa skivor med beats där, du hittar säkert något du gillar". Jag förstår ju att det är en värld jag inte har koll på medan popvärlden verkar anses som allas egendom och allmängods.

Tuesday, September 20, 2005

Nhess


Min bror. Lyssna här:
www.nhess.tk

Samuel J. Bicke


Nej det är visserligen inte en film som handlar om Richard Nixon men å andra sidan säger den saker som behövs sägas. Att förtryck gör människan galen. Samuel J. Bicke går till Svarta Pantrarna och vill göra om deras organisation till "The Zebras" så att han också får plats i kampen mot överheten. De skrattar åt honom såklart när han säger att han sitter i samma båt som dem.

"You own the boat"
"I don't own the boat"

Och om någon av er har läst insiktsfulla recensioner såsom "Samuel J Bicke är en helt vanlig man, när allt i hans väg går fel" så tro dem inte. Det handlar inte om att han stöter på olycksaliga hinder, det handlar om ett system där man ska vara tacksam för ett arbete där man blir förtryckt och sparkad på, och den desperation det föder. Det är inte hans öde som skildras, skillnaden är bara att han trillar över kanten där de flesta bara är tysta och lider. Visst, han är galen, men att dåren är sanningsägaren är ju inget nytt motiv.

När jag ser riksdagsdebatten idag. Mikael Odenberg som raljerar - ja det är exakt det han gör - över hur svårt vänsterblocket har att enas så inser jag att han förespråkar precis den kulturen som gjorde Sam Bicke galen. En kultur där allt handlar om säljteknik. Antagligen går den där attityden hem hos folk, hell Reinfeldt har ju skapat sig själv genom att småflina åt idealister. För få förstår att de kommer rösta sig till sin egen undergång. Det kommer vara försent sen att inse att man grävt sin egen grav. Som Isak sa, hur kan moderaterna överhuvudtaget våga säga att de ska kämpa för de svaga när deras politik går ut på att inte kämpa för någon annan än sig själv?

För min del tillhör jag hellre ett block som i alla fall liknar idealister på något sätt och som bråkar för det de tror på, även om det förlänger budgetförhandligarna något. Högern kan ju komma tillbaka när de behöver lägga fram mer konkreta resultat än vackra foton från en berså.

Friday, September 16, 2005

Benke

det finns en sanning som jag inte tror andra om att kunna hantera

Den där Bengt Ohlsson har jag gett upp om. Någonstans mellan EMU-positivism och självömkan försvann min respekt för honom, eller hans text ska jag väl säga. Men det här är kloka ord. Ljuga för att skydda folk som inte bett om det. Det är ett gissel och en olat, jag ska tänka på det.

Plast och sex

Igår var jag med mina bröder på Grease. Det var en fasansfull upplevelse. För 12 år sedan såg jag den på Chinateatern minst 7 gånger och det var fantastiskt - en hyllning till filmen. Tror jag i alla fall, kan inte svara för mitt kritiska tänkande men jag var inte dum i huvudet, det vet jag säkert.

Nu alltså. När den "breda" kulturen trillar så djupt ner i ett hål som föreställningen i går så innebär ju det att alla tänkande människor måste ta avstånd. Och det gör mig ont, det gör det. Grease är lättsam underhållning, jag förstår det, det är inte det jag sätter mig mot. Men idén om att man måste köra över de uns av djup eller trasighet som finns i berättelsen med ångvält, det handlar inte om pjäsen - det handlar om idag. Uppenbarligen är vi numera så förstörda att det inte finns utrymme för Rizzo att vara annat än en helt vanlig idiot, att sexanspelningarna måste läggas ut explicit och i ansiktet på oss HELA TIDEN, att ett skämt om Jans fetma får ta flera minuter och mjölkas till ren ondska.

Jag anade det redan med Cabaret på Parkteatern. Musikal ska tydligen tvättas från intelligens och fyllas med plast och sex. Vi har sett highschoolfilmen gå samma utveckling - jämför Sixteen Candles och American Pie 3 - och det leder till att glappet mellan "hög" och "låg" kultur bara ökar.

F!

Med anledning av diskussionen kring F!s tillhörighet på höger-vänster-skalan vill jag bara förtydliga:

Det finns en anledning till att genusämnet är så fokuserade på intersektionalitet. Att anta samma modell som den klassiska vänsterkampen, dvs att tala i termer om över- och underordnad kamp är en farlig fälla.

Nej, man kan aldrig glömma könskampen i klasskampen - kvinnors och mäns situationer är för olika, fortfarande - men lika viktigt är det att inte glömma klasskampen i könskampen. En rik kvinna har annat på dagordningen än en fattig, det kommer alltid vara viktigare med solidariteten i de utsatta grupperna och de utsatta grupperna kommer alltid vara de fattigaste.

Kände bara att det behövdes sägas.

Wednesday, September 14, 2005

Eyvind

I mitt nyligen utlästa ex av Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" upprepas ett citat av Eyvind Jonsson. Den exakta formuleringen minns jag inte men det handlade om att utvärdera sig själv som om man var i framtiden och såg tillbaka på sina handlingar. Det där är svårare än vad det verkar. Jag tror att nyckeln är att försöka inse att man aldrig kommer bli någon annan, bara andra versioner av sig själv.

Exempel: när jag är 50år - förutsatt att jag fortfarande har lika låg självkänsla som nu vilket jag visserligen inte önskar men det är en annan historia - kommer jag antagligen drömma om att ha den kropp jag har idag, 25 år tidigare. Det blir enkelt att se om jag tittar på min mamma som nog helt har glömt det hon hade komplex för när hon var 30, att hon var kort och kobent tex, och bara mår dåligt över sina ålderstecken.

Det här kan också appliceras på förälskelser. När jag var 14 hade jag stor respekt för förhållanden, jag skulle aldrig riktat in mig på någon som hade flickvän. Eftersom flickvänner var något stort och aktat. Nu, eller snart, befinner jag mig i ett läge där folk omkring mig inte längre skaffar flickvänner utan fruar, eller i alla fall skaffar bostadsrätt och barn med sin partner. Om jag hade sett det perspektivet när jag var 14 hade jag kanske sett mina vänners förhållanden som lite mindre heliga, vilket kanske hade varit nyttigt.

Inte vet jag, det jag försöker komma fram till är i alla fall att jag hellre är singel som 14åring än 25åring och att jag hellre ser ut som den 25åriga-versionen av mig själv än den 50-åriga.

Och det, mina vänner, är att tänka så kallat positivt.

Tuesday, September 13, 2005

David Shrigley

David Shrigley is one of my favourite artists.
It's simple and it is smart.
You can visit his homepage at
http://www.davidshrigley.com

These are a few of his best drawings according to myself:





The Applicant

First, are you our sort of a person?
Do you wear
A glass eye, false teeth or a crutch,
A brace or a hook,
Rubber breasts or a rubber crotch,

Stitches to show something's missing? No, no? Then
How can we give you a thing?
Stop crying.
Open your hand.
Empty? Empty. Here is a hand

To fill it and willing
To bring teacups and roll away headaches
And do whatever you tell it.
Will you marry it?
It is guaranteed

To thumb shut your eyes at the end
And dissolve of sorrow.
We make new stock from the salt.
I notice you are stark naked.
How about this suit----

Black and stiff, but not a bad fit.
Will you marry it?
It is waterproof, shatterproof, proof
Against fire and bombs through the roof.
Believe me, they'll bury you in it.

Now your head, excuse me, is empty.
I have the ticket for that.
Come here, sweetie, out of the closet.
Well, what do you think of that ?
Naked as paper to start

But in twenty-five years she'll be silver,
In fifty, gold.
A living doll, everywhere you look.
It can sew, it can cook,
It can talk, talk , talk.

It works, there is nothing wrong with it.
You have a hole, it's a poultice.
You have an eye, it's an image.
My boy, it's your last resort.
Will you marry it, marry it, marry it.


Sylvia Plath