Fienden III

Alltså en treårig adopterad pojke blir vanvårdad till döds i Småland. Och fortfarande finns det folk som tycker att det viktigaste är att adoptivföräldrar är av olika kön. För barnets skull.

Top 35

Okej, på allmän begäran, mina bästa Cure-låtar:

1. From the edge of the deep green sea
2. Charlotte Sometimes
3. Same deep water as you
4. Play for today
5. A night like this
6. Boys don't cry
7. Chain of flowers
8. Figurehead
9. This twilight garden
10. A letter to Elise
11. Disintegration
12. All cats are grey
13. How beautiful you are
14. Just like heaven
15. Fire in Cairo
16. Halo
17. Apart
18. Siamese twins
19. Homesick
20. Breathe
21. Big hand
22. Cut
23. Catch
24. Dressing up
25. Scared as you
26. Lovesong
27. M
28. One hundred years
29. Play
30. This is a lie
31. Bare
32. Trust
33. Three imaginary boys
34. Prayers for rain
35. Untitled

Jag erkänner att det blev lite sisådär i slutet men ganska rätt är den i alla fall. Och det roliga är att jag kan nämna minst tio, säkert 20 till som ändå är bättre än vilket annat band som helst.

Samhället VI

Jag kan inte förstå den här övertron på någonslags diffus inneboende mänsklig moral. All debatt, oavsett nivå, verkar handla om gott och ont – yttrandefrihet vs rasism. Hur kan vi leva i en tid där vi ser ekonomiska intressen styra världen och ändå inte inkludera dem i diskussionen? Jyllandsposten publicerar inte karikatyrer för att de är rasister eller för att de värnar om yttrandefriheten, de gör det för att någon tjänar på det. Det är dit vi borde rikta fokus. Varje redaktion är hierarkiskt uppbyggd med urvalsprinciper för materialet som följer vissa riktlinjer, alla satta efter att skapa mesta möjliga lönsamhet. Ibland handlar det om monitär lönsamhet, ibland om att vinna opinion hos folket och ibland om att tillfredställa makten. Likaså finns det en anledning till att diskussionen inträffar nu, ett halvår efter publiceringen, och anledning är aldrig längre bort än ett svar på frågan ”Vem tjänar på det?”. Att bygga upp världen i en god och en ond sida gynnar naturligtvis de som av majoriteten ses som förespråkare för det goda. Till exempel George Bush (ja att nämna honom som representant för den goda sidan låter rätt absurt, men hårddraget – vem skulle hellre välja att vakna imorgon som iransk kvinna än amerikansk?). Den muslimska världen, som generell term, vet att de aldrig kommer lyckas med att kliva ur sin fienderoll – eftersom de som placerar ut de vita och svarta westernhattarna alltid kommer vara de med mest ekonomisk makt och så länge den ligger i västvärlden kan den inte också ligga hos dem. Det är en enkel ekvation. Man kan önska att klimatet i till exempel Irak var sådant att de själva kunde publicera karikatyrer på Mohammed, det går dock inte att jämföra med att Danmark gör det. Danmark som är har en av de snabbast växande främlingsfientliga rörelserna ivärlden just nu, Danmark som skickar trupper för att stödja den makt som gjort mest för att bygga upp bilden av islam som det ulitmata hotet. Jag kan inte säga att det är fel att publicera bilderna, jag kan däremot fråga mig varför det är just de bilderna som publiceras. Någonstans har någon valt att det som ska avslöjas är inte makten utan minoriteten, och i det valet så väljer man också bort en granskning av något annat, per automatik. Samma logik gäller Svts plötsliga intresse för att avtäcka vänstern, feminismen, 68-rörelsen. Klart det ska vara tillåtet med granskande reportage, hur skulle det annars se ut, men vi måste komma ihåg att det sitter någon någonstans och väljer vad som ska granskas (ja jag upprepar mig för att det är viktigt). Denne någon har motiv och – let’s face it – dessa motiv är antagligen ekonomiska.


Någon skrev i DN häromdagen att vi kanske gått från en elitstyrd demokrati till en elitstyrande demokrati, syftandes på hur stor hänsyn politiken tar till tex Sifo-undersökningar. Tron på individen i dagens samhälle tar sig de märkligaste uttryck. Tycker man att det verkar smidigt med en bro mellan Skåne och Danmark så är det automatiskt rätt och riktigt att bygga en bro. Att det finns en utredning som jobbar heltid med att väga in flera perspektiv och försöka hitta en lösning som fungerar för alla, det verkar helt irrelevant. Plötsligt är det storebrorsaktigt och mästrande att försöka se till allas bästa, medan att se till sitt eget bästa är naturligt och innebär ökad frihet. Jag säger inte att förtroendet för den representativa makten inte ska ifrågasättas, och definitivt inte att de alltid agerat på bästa sätt för att upprätthålla det förtroendet. Men om alternativet är att gränsen mellan ekonomiska intressen och det som kallas frihet omärkligt upplöses så föredrar jag ändå försök – hur taffliga de än kan vara – till solidaritet.

Kloka ord IX

Tydligare än så här blir det väl knappast:

Enligt Svenska språknämndens chef Olle Josephson är det kanske svåraste av allt att skriva könsneutralt. Ofta saknas en naturlig lösning. Särskilt besvärligt blir det vid valet av pronomen i tredje person singular.
Här ett exempel: ”Reportern ska vara noggrann med namn när han skriver.” Om detta ska vara en allmän utsaga duger inte ”han”, eftersom reportern lika gärna kan vara en ”hon”.
En inte helt ovanlig lösning är ”han eller hon” eller ”han/hon”. Sådant är visserligen väldigt korrekt men otympligt och osnyggt.
Ett könsneutralt pronomen har ibland föreslagits, såsom ”hen” eller ”hoan”. Det är orimligheter utan förankring i talspråket och inget att satsa på.
Olle Josephson menar i sin bok ”Ju” att det troligen bara finns en lösning, nämligen att skriva ”den”. ”Reportern ska vara noggrann med namn när den skriver.” Det är lätt att känna ett visst motstånd, särskilt beroende på att reportern behandlas som vore han (hon?) ett ting. Men kanske är det vad vi måste vänja oss vid om denna språkliga lucka ska täppas till.
Detta vore en genuin lösning av problemet. En annan sak är att texter är fulla av tillfälliga lösningar: skribenten skriver om till plural, använder ”man” eller konstruerar en passiv sats. Det fungerar ofta men är bara ett sätt att kringgå den svårighet som faktiskt finns här.
Diskussion och ett prövande av möjligheter är vad som behövs, enligt Olle Josephson.

Att inte reproducera könstänkande verkar vara en omöjlig utopi. Så fånigt. Låt oss börja med språket.

Kloka ord VIII

Det som gör Heidegger svår är egentligen inte att han är oförståelig. Visst, det är krångligt att han måste markera avståndstagande till det betecknade hela tiden genom att byta ut tecknen alternativt gå tillbaka till det grekiska men där ligger ändå inte mitt problem. Däremot fastnar jag i frågan: Varför är han viktig? Jag försökte igår fråga de mer Heidegger-ivrande kursarna om detta men de verkade så förblindade av hans kanonisering att svaret uteblev. Det han gör är självuppfyllande och cirkulärt, han förhåller sig inte till någonting verkligt utan till en begreppssfär (som han som sagt dessutom uppfinner själv under tiden han dissikrerar den). Ointressant kan man visst inte kalla det, men ändå så relativistiskt på något sätt att jag blir ställd inför min egen oförmåga att formulera en åsikt kring hans tänkande. På ett ställe lyckas han dock, och där är jag helt med honom (även om jag tycker att hela grejen med att skriva en bok och berätta hur saker och ting ligger till går lite emot det här uttalandet):

Men vad ska - vid en väsensbestämning av tinget - ens en aldrig så säker känsla tjäna till, när ändå enbart tänkandet får ha ordet? Kanske är dock det som vi här och i liknande fall kallar för känsla och stämning förnuftigare, dvs mera förnimmande, eftersom känslor och stämningar är mer öppna för varat än vad allt förnuft är, ty detta har med tiden övergått till ratio och drämed rationellt vantolkats. Härvid har sneglandet mot det ir-rationella, i dess egenskap av det otänkta rationellas missfoster, gjort sällsamma tjänster.

Statushöjningen av det subjektiva här återkommer långt senare hos feministiska forskare som tex Patricia Hill Collins och är alltid enormt uppfriskande.

Vidare på temat givande forskning hamnar jag ohjälpligt i en mer lingvistisk tradition. Det är trots allt hos forskning kring tolkning av kommunikation som mitt hjärta ligger. Idag hittade jag en fantastisk formulering av den poetiska funktionen (enl Jakobson):

Genom att framhäva tecknets påtaglighet, fördjupar denna funktion den fundamentala dikotomin mellan tecken och föremålet.

Det är visserligen en beskrivning av hela den poetiska funktionen men sammanfattar ju också dekorativt det heta i metatext. Vissa fäblesser upptäcker man sent i livet.