Mitch Hedberg

Idag har jag också gjort ett annat fynd kom jag på. En komiker. Och jag som har så svårt för sånt. Några av mina favoriter hittills är:

Last week I helped a friend stay put. It's a lot easier than helping someone move. I just went over to his house and made sure he did not start to load shit into a truck. Then we had beer and pizza

Och den som fick mig nyfiken från början:

All McDonalds commercials end the same way: "prices and participation may vary." I want to open my own McDonalds and not participate in anything. I want to be a stubborn McDonalds owner. "Cheeseburgers? Nope. We got spaghetti!...And blankets. But we are not affiliated with that clown, he attracts too many children.

Fler finns på http://en.wikiquote.org/wiki/Mitch_Hedberg

Kloka ord VII

Idag hittade jag intressant läsning på internet. Därav de nya länkarna till höger. Jag vågade inte byta bara en så jag la till lite smått och gott i de andra två. Bland annat kan man läsa det här roliga hos Staffan:

Varför är det ungdomsroteln som utreder bockbranden i Gävle? Hur vet dom att det var ungdomar som gjorde det? Eller ANTAR dom bara? "Alltså hur många vuxna klär ut sig till pepparkaka", frågar D. retoriskt.
Jag svarar, lika retoriskt: "Hur många ungdomar klär ut sig till pepparkaka?" Då är det ju mest troligt att det är typ femåringar som gjort det. Barnroteln, hallåååå? ´

Ljud II

Det har ju funnits där hela tiden hos Thåström, under all synt och rock och fula produktioner och skrik. En genuin känsla för berättande. Och så gör han nu då, post-sig själv en skiva där det ges utlopp. Och av någon anledning blir det inte alls patetiskt och gubbigt. Han tränger liksom ihop allt han vill säga och tycka och minnen han har av namn och av platser och det är helt irrelevant för alla andra än han själv och så självgott och drygt men det fungerar. Det är det enklaste enkla och det verkar vara jävligt svårt för folk. Det är precis lagom mycket instrument, det är inget att imponeras av varken melodiskt eller texmässigt men det är okonstlat och vackert. Tro mig, jag är lika förvånad själv, plötsligt har jag en skiva jag trodde jag skulle hata och redan var långt förbi och jag känner bara kärlek och tillhörighet. Och en längtan efter femtiotalsförorter söder om stan, som vanligt. Och på Hemnet har de 4 lägenheter i Stureby just nu.

Samhället V

Världen går trots allt inte alltid baklänges. Idag är jag stolt över att vara litteraturvetare då det har visat sig vara en uttrycksform som återigen representerar innovationsförmåga och utmanande av konventioner och gränser.

När Elfride Jelinek fick Nobelpriset var den cyniska tolkningen att Akademien behövde skaffa sig ett alibi för att passa tidsandan. Nu är jag inte längre säker. Kanske finns det faktiskt en rörelse framåt i litteraturen, en syn på berättelsen som är långt mer utmanande än vad något avgränsat ämne kan vara. Upplösningen av form och subjekt.

Ytligt sett ser vi att Monika Fagerholm stjäl priset från den favorittippade Klas Östergren. Djupare kanske det handlar om att Östergrens klassiska stil som en gång var kontroversiell i sin individualism, har blivit mall för så många att den inte längre berör. In kommer istället en författarinna som blivit läst av tusentals kvinnor - framförallt - och har skrivit en bok om ett så lågstatus ämne som flickors vänskap. Kanske är det något som händer, om än långsamt, i Sveriges litterära sfär.

Viktigare dock, än denna möjligen slumpvisa vinnarstrid, ser jag utnämningen av "Eddie Bolander och jag". Det är intelligent och subtilt med ett så pass konventionellt ämne att liksom lura in en ny form hos tyckarna. Det började, förvånansvärt obemärkt med Per Nilsson och Daniel Ahlgren (?) som tillsammans skrev respektive ritade Ask & Embla och nu sitter varenda kulturredaktion i Sverige och försöker hitta på ett bra svenskt ord för "graphic novel".

Ytterligare kan vi se Harold Pinter, både som företrädare av en viss politik och som pjäsförfattare som det oförutsägbara valet till årets Nobelpris och vinnaren av Augustprisets fackkategori, Lena Einhorns "Ninas resa" - återigen med ett traditionellt kvinnligt ämne: mamma - som exempel på det mod svenskt litteraturkännande visar upp idag. Återigen är det en konstform som faktiskt har något att tillföra sin samtid, kanske till och med sin framtid.

Att sen Åke Edwardsson nomineras för vad som tycks vara en pastish på Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" får ses som inget annat än en miss i protokollet.

Kloka ord VI

"Of course, these days it’s more fashionable to be positive. I hate positivity. The problem with positivity is that it’s an attitude that’s decidedly about lying back, getting screwed, and accepting it. Happily. It’s totally apolitical."

Neil Tennant visar, som Joakim S. uttrycker det, varför Pet Shop Boys alltid kommer vara så mycket bättre än alla andra.

"And positivity makes the world stay the same. Hatred is the force that moves society along, for better or for worse. People aren’t driven by saying, 'Oh wow, I’m at peace with myself.' They’re driven by their hatred of injustice, hatred of unfairness, of how power is used. That’s as true for pop music as it is for politics. "

Och så kommer två av de mest tröstande och uppiggande meningarna ever:

"To hate a lot of things is tantamount to really caring about others. If you like everything, you deal with nothing. "