Fienden II

Det finns en typ av retorisk figur som går under namnet fokusförskjutning. Ofta när jag tycker att jag hamnat i en argumentation som inte leder någonvart kan jag gå tillbaka och se hur motparten smugit in en sådan i konversationen. Ett typiskt exempel är att börja diskutera ett ords användning eller en formulering. Ett inte lika uppenbart men mycket slugare sätt är att börja sålla bort vissa givna regler för diskussionen. Det kan till exempel röra sig om att plötsligt börja ifrågasätta den etymologiska betydelsen av ett nyckelord eller ställa sig helt frågande inför de givna parametrarna i ämnet. Nyligen var jag med om ett sådant fall där den givna parametern i frågan var ungefär: allt som sägs betyder inte alltid bara exakt det som sägs. Från att ha haft en inställning där det är tråkigt att inte kunna skoja om saker, att man måste kunna ta lätt på skämt eftersom de ju inte är illa menade egentligen, så fanns plötsligt en överdriven tilltro till ordens bokstavlighet. En komplimang är en komplimang. Och trots mina exempel om gubbar i parken som berömmer små flickors trosor, läkare som under undersökning kommenterar skönheten hos intima kroppsdelar etc. så stod det som skrivet i sten att komplimanger alltid är av godo. Fokusförskjutningen sker från en upplevd kränkning till semiotik. Väldigt skickligt... om man inte är uppmärksam det vill säga.

Samhället III

Som politiker kan jag ofta känna att Gudrun inte representerar mig. Jag tycker inte hon verkar vara tillräckligt tydlig i gränsen mellan vänster och höger, socialism och kapitalism, folk- respektive företagstyre. Men häromdagen i det fantastiska public service-programmet Debatt kände jag verkligen att hon kan få föra min talan alla dagar i veckan. Jag tycker att hon balanserar sin retorik mellan vettiga argument, helhetsbilder, sansad fakta och lite sund upprördhet när Popova är sådär fånigt kontaktsökande mot Lennart Persson eller kommer med direkta felaktigheter. Över huvud taget tycker jag att Susanna Popova är otroligt obehaglig, hon har en typ av retorik som verkar snattad direkt ifrån de manliga företagsledarna hon säkert är skolad av. Ett sätt som säkert inger trygghet hos vissa, att lugnande försäkra lyssnaren om att de problem som påvisas bara är påhitt och nojjor. Det känns som ett vanligt sätt att skildra skurkar på i katastroffilmer, de som för egen vinnings skull förnekar en katastrof som håller på att hända medan hjälten/hjältinnan i affekt försöker vinna folkets förtroende och varna för det stundande. Vilken sida vill man egentligen tillhöra?

Sett från vägen

"Där hjulen alltid snurrar"

Tydligen en populär slogan för en kommun. Så populär att den används både av Mjölby och av Vaggeryd. Hur tänkte ni där egentligen?

Lo-fi-goth

Efter att ha lyssnat upprepade gånger idag på Sentridohs "U can drive" försöker jag röna ut huruvida min fascination är bunden till nostalgi eller den ingrodda föreställningen om att Lou är den vackraste ever, eller, om det faktiskt är otroligt bra musik. Det jag kommer fram till i mitt tankeexperiment med att försöka se någon göra nämnda låt på en scen i Stockholm idag är att det känns otänkbart. Inte för att det är svårt men för att den ironiska distansen har satt för djupa spår i oss. Den musik som tillåts släppa in munflöjt och falska stämmor måste nuförtiden tydligen vara rolig. Ska man göra det Lou gör idag måste man rensa det från de lo-fi-element som finns, allt som skiljer en från traditionell singer-songwriter-tråk alltså. Och allt bara av en rädsla för allvar? Jag vill bara att det ska finnas både och, jag behöver näring i min deppsjäl ibland.

Fotbollstrams

Antingen menar man komersialisering, då bör man säga det. Eller så menar man disneyfiering och bör då säga det. Att man är rädd för en familjefiering av fotbollen bör man dock vara varsam med att säga. För vilken del av familjen är det man inte vill ha in på läktaren? De som inte representerar det ideal man så panikslaget vill bevara?

Vi kan titta på det matematiskt: 1st kärnfamilj (f) innehåller en pappa (p), en son (s), en mamma (m) och en dotter (d). Att fotbollen är ett tillfälle för umgänge far och son emellan motsätter sig knappast entusiasterna. Alltså:
f - p + s = m + d.

Det är mamman och dottern som inte är välkomna alltså? Men så säg det istället.

Paus

Jag förstår om det inte är den första tanke man får när någon nämner kroki men det är en väldigt komplex företeelse som modell. Det är en nakenhet som är helt fri från sexualisering där kroppen plötsligt är nyttig i sig själv, utan referenser till utseendeideal och liknande. Det finns något otroligt befriande i att bli ett stilleben, att vara staplade former och linjer utan innehåll samtidigt som kroppen hela tiden gör sig påmind genom musklernas spänning, svett och kyla, domningar och somningar. Det finns ett mervärde i tanken om att min kropp, den belysta och exponerade, kan vara den enda oförställda nakenhet vissa av tecknarna ser. Att jag, med så enkla medel som att visa mig, kan utgöra en motvikt till ett samhälle där kroppen framförallt är en vara. På det lilla podiet behöver jag inte tänka på hur jag ser bäst ut eftersom det är omöjligt att dölja något. Inget förlåtande ljus, inga anpassade kläder eller ställningar. Så infinner sig alltså lugnet.

Teckning: Sten Johnson

Kloka ord III

En alltför sällan ställd fråga:

"Jag vill veta vilka samhälleliga konsekvenser det här påstådda manshatet har för män i deras vardag. Tala om för mig hur det skapar mäns vardagsrädsla och hur det beskär deras livsrum. Ge mig siffror, svart på vitt, hur det påverkar och hotar deras liv."

Sandra Andersson i ETC

Samhället II

Frågan är vad som skulle hända om vi inte var så pigga på att kategorisera människor efter kön. Och att därefter skapa konnotationer till den kategori man hamnat i som färgar varje steg vi tar*. Om vi utgår ifrån att det är en medfödd drift att sortera, att dela upp (vilket naturligtvis inte behöver vara fallet alls), vad skulle då bli vårt förstahandsval att kategorisera efter om könet var ointressant? Katarina och jag föreslår erfarenheter. Vi lever i en kultur som är så absurt infekterad med objektivitetshets att den subjektiva erfarenheten är något fult utan substans. Men visst, kanske hoppar jag i förväg. Jag utgår ju nu ifrån att könens upplösning skulle vara en produkt av minskat intresse för makt - att materiella företräden skulle elimineras per automatik. Det kanske är att hoppas på mycket. Men säg såhär då - vi börjar i andra änden - en uppvärdering av erfarenheten som kapital skulle innebära könsrollens upplösning. Förtryckarmekanismer är beroende av en objektiv makt, en makt som ser likadan ut för alla, den monitära till exempel. Om det som var statusbringande var ett kulturellt kapital helt friställt från medfödda förutsättningar så skulle kanske makten fördelas annorlunda och en jämlikare samlevnadsform uppnås.


* För bevis: Se valfri människas reaktion på F!-förslaget om att kunna döpa döttrar till Göran. Något så otroligt provocerande tydligen, det är helt otänkbart ofattbart upprörande. Och slutsatsen blir att F! är konstiga? Take a look at your self and make a change. Haha.

Nhess II

Jag måste ju fortsätta göra reklam när de fortsätter ha så snygga bilder:



www.purevolume.com/nhess

Samhället I

Jag fastnade på det här citatet:
"Arbetsgivaren hävdar att Per Johansson varit illojal mot företaget och kränkt medarbetare. Förarna anser däremot att Johansson sparkas för att han kritiserat säkerhetsarbetet."

Ja alltså, min första reaktion när arbetare strejkar, framförallt en grupp som vi vet sen tidigare inte har ideala arbetsförhållanden, är att det säkert är motiverat. Jag tror inte på idén om att det skulle vara någon överdriven kräsenhet som skulle föranleda den typen av protest, hade det funnits kanaler att påverka sin situation på ett mindre hostilt sätt skulle de säkerligen ha använts. Men. Jag försöker att hålla min hjärna intakt, att inte dra slutsatser ur ett kollektivt vänstermedvetande utan ur det förnuft jag har som är ihoppusslat av fler variabler än så. Och det förnuftet säger mig nu att jag vill veta bakgrundshistorien till detta. Enkelt uttryckt: om Per Johansson har "kränkt medarbetare" vill jag veta på vilket sätt och om det är allvarligt - varför har inte en anmälan gjorts? Denna medarbetare som känner sig kränkt, vad är dennes relation till arbetarna och varför väljer de inte att stå på hans/hennes sida? Dessutom skulle jag vilja veta vad "illojal mot företaget" betyder, hur lojal ska man vara mot sitt företag för att inte få sparken? Om det i det här fallet handlar om att lojaliteten borde gått före kritiken av säkerhetsarbetet så är det ju en skruvad bild av lojalitet strejken handlar om, inte den enskilde människans avsked. Denna bild torde infektera arbetet även på gräsrotsnivå eftersom den står i direkt motsats till till exempel fackföreningsarbete och då börjar vi snacka strejkanledning.

Strejker är stora saker och även om jag med all kraft försvarar den rätten tycker jag att det måste finnas en genomtänkthet där uppmärksamhet riktas mot sjukdomen och inte dess symptom.

Yta

Eftersom min mycket genomtänkta text om konstens behov av kontrastens verkningsmedel försvann så bjuder jag på tre av mina finaste brillormar: