Samhället XIV

I avdelning skratta eller gråta?-kategorin är det senaste tillskottet den borgliga exotismen. Först visar det sig att moderata väljare inte har en aning om de nya a-kassereglerna och följaktligen har röstat helt ointresserade av hur de svagare i samhället får det. Sedan ska alliansen ge pris till ”bästa arbetare” och priset är – ta da – en lunch med Littorin. De gamla hovens narrar känns plötsligt kusligt närvarande.

Samhället XIII

Johan Croneman vidrör idag problematiken med minnena av upproret i Ungern 1956. Som tv-krönikör är det främst dokumentären som gick i söndags han problematiserar men han nämner även artiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Tyvärr verkar han ha missat Åsa Linderborgs dito i Aftonbladet. Croneman vågar vara skeptisk till historien men kommer inte riktigt ut med det jag tror att han vill säga. I min ungerska släkt är nämligen sanningen lite annorlunda än för Illona och Lazlo i dokumentären. De intervjuas och jag kommer på mig själv att reagera på hennes Burberry-halsduk och hans dyra kostym. De kan omöjligt vara det arbetarfolk som ”folkuppror”-beteckningen vill påskina. Frågan min mor ställde och som det annars ekar tomt av i diskussionen är: Vad hade hänt om inte ryssarna slagit ner upproret?
Jag tror vi är förblindade av ryssarnas omänskliga invasion och glömmer att situationen inte är logisk. Det finns ingen direkt relation mellan att ryssarna var onda och alltså var Ungern gott. Enligt min mor fanns det stora grupper arbetare, och då pratar vi alltså riktiga arbetare, som bad ryssarna komma och rädda dem från fascisterna. Att upproret banade väg för de mörkaste av krafter talas det inte mycket om. Vi vill inte beskriva händelsen som ett slag mellan två minus, det blir så mycket vackrare om folket ville väl och demokrati och frihet. Kanske hade Ungern blivit en fasciststat om inte ryssarna slagit ner upproret, kanske inte. Det gör inte ryssarna till goda kommunister för det, ingen vill väl längre påstå att de invaderade av annat än egoistiska orsaker eller att det fanns någon logik i deras massaker. Men Ungerns fascister är starkare än folk vet, det går tillbaka till stormaktstiden och den ovilja stora delar av ungerska folket fortfarande har att erkänna att de krympt. Min mormor kallar Transsylvanien för en ungersk provins. Det verkar inte så noga med de gränser som sats upp och som gör Transsylvanien rumänskt, för henne är Ungern fortfarande Ungern innan krigen. När man är i Ungern nu, trots EU och murens fall är det slående hur patriotismen genomsyrar folk. Nationalismen i Ungern är stark och självklar och har inte mycket med nynazistiska rörelser att göra utan konservativa värderingar som aldrig släppt taget. Det är samma retorik nu som jag kan föreställa mig under Habsburgska riket, och, under månanderna 1956 då de ungerska flaggorna hängdes ut genom fönstren. För vissa innebar de Imre Nagys socialistiska demokrati och reformpolitik, för vissa den kapitalistiska friheten och för alldeles för många nationen Ungerns början till en ny stormaktstid.

Min kära mormor

Och ett kort ord om Lena Adelsohn Liljeroth. Visst alla är glada, hon vet vad hon pratar om, hon går på teater, hon har erfarenhet av kulturpolitik och betalar sin tv-licens. Men om vi glömmer Cecilia Stegö Chilò ett tag, är något av detta värt att hurra för som ny kulturminister? Borde det inte vara självklart? Hur påläst hon än är så hjälper inte den kunskapen när hon i grund och botten är en mörkblå moderat som delar upp kultur i fint och fult. Hon är ingen räddare, hon är bara en helt vanlig borglig kulturminister, det får vi inte glömma.

Kyrka eller inte kyrka

Min chef har just berättat att hon ska ta tjänsledigt för att gå klart sin prästutbildning. Det är så klart tråkigt att hon inte kommer vara här men, som jag sa till henne också, känns det på något vis tryggt att få någon som hon i kyrkan. Jag skulle vilja vara mer i kyrkan, jag har visst känt mig nära det kyrkliga i mitt liv, även om jag inte skulle kalla mig kristen idag. Mitt problem är bara att det finns en kultur – som inte handlar om det religiösa i sig – i kyrkovärlden som får mig att känna mig utanför. Och det gör mig frustrerad på flera sätt eftersom jag, som kan mitt kärleksbudskap, vet att det är tvärtemot hur det borde vara. Hur kan präster och församling ha läst om Maria Magdalena och den spetälske säkert en miljon gånger och ändå våga titta snett på mig för att mina jeans är trasiga? Jag har haft tur och träffat bra präster i mitt liv ändå, först en väns mamma som numera jobbar i Skärholmen tror jag och har varit hemskt engagerad i flyktingfrågan, och så Ted, min skolpräst. Hans existentiella synvinkel var jag otroligt tacksam för under mina mer kristna år, liksom Taize-mässornas fridfullhet och meditation. Samtidigt har jag alltid varit orolig för att den ideologi som kyrkan på något sätt underhåller är alldeles för individualistisk för mig. Till skillnad från uttalade politiska aktioner, som i fallet flyktingengagemang, verkar så mycket ha en ton av överslätande borglighet. På begravningen häromveckan fann jag det mest provocerande, sättet att tala om döden som om det var tragiskt men fridfullt. Det finns inget fridfullt i en 26-åring som dör. Och det finns inga vackra tårar i mig, jag är bara arg och har panik och vill vara full varje dag. Är det tillåtet? Hade Helle varit präst då hade jag kanske kunnat ta ett bättre avsked, nu kände jag mig så alienerad från den Saltsjöbadiska kultur som fyllde kyrkan att jag stängde av. Om jag gifter mig vill jag inte behöva göra det, och om det betyder att jag får avstå från kyrkan så får det bli så.

För övrigt är jag i tidningen idag. Faktiskt stolt.

Fienden VII

Det nya Sverige är här. Vi väljer frivilligt att slopa ett system som har växt fram ur den enkla känslan av att det inte kan vara rätt att låta plånboken avgöra människovärdet. Vi har glömt vår historia, vår medmänsklighet och vår moral. Vi har röstat utifrån våran egen situation och använt vår demokrati för att tjäna mer egna pengar. Nästa gång ni, alla ni som gjort systemskiftet möjligt, vill ha 1000 kr mer i månaden - ta ett extra jobb, sälj era barn, gör va fan ni vill, men använd er inte av vårt samhällsansvar för att främja er egen plånbok. Dina 1000 kr är alltid någon annans - 1000kr. Ni stjäl från de fattiga, glöm inte det. Och blir ni förvirrade, sätt upp det här på väggen:

1916 är emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 är emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 är emot 8 timmars arbetsdag.
1921 är emot dödsstraffets avskaffande och röstar emot kvinnors rösträtt.
1923 är emot 8 timmars arbetsdag – igen.
1927 är emot folkskolereformen.
1931 är emot statliga bidrag till sjukkassorna och moderskapsunderstöd.
1933 är emot beredskapsarbeten.
1934 är emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 är emot förslaget till folkpensioner.
1938 är emot två veckors semester.
1941 är emot sänkt rösträttsålder.
1946 är emot fria skolmåltider.
1947 är emot allmän sjukförsäkring.
1951 är emot tre veckors semester.
1953 är emot fri sjukvård.
1959 är emot ATP.
1963 är emot fyra veckors semester.
1970 röstar emot 40-timmars arbetsvecka och är emot fyra veckors semester igen samt är emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1973 är emot lagen om anställningsskydd (LAS).
1976 är emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 är emot löntagarfonderna.
1998 är emot fri sjukvård för barn upp till 20 år.
2006 är emot en höjning av barnbidraget.
2006 vill sänka arbetslöshetsersättningen.
2006 vill sänka sjukersättningen.
2006 vill ha höjda avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassan.
2006 vill sänka taket i sjukersättningen.
2006 vill höja högkostnadsskyddet i sjukvården med 600;- eller mer.
2006 vill ha en förkortning av föräldraförsäkringen med fyra månader.
2006 vill ta bort maxtaxan för barnomsorgen.
2006 vill ta bort bostadsbidragen.

Samhället XII

Som barnlitteraturforskare bemöts man ideligen med frågor om barn. Inte om litteratur, aldrig om spännande tendenser i narratologin, nya feministiska läsningar eller den post-modernistiska revolutionens konsekvenser utan just om barn. Jag brukar svara att jag inte är intresserad av barn, eftersom det är sant och just därför har jag valt att läsa litteraturvetenskap och inte pedagogik eller metodik. Konstvetare som skriver uppsatser om Bruno Liljefors är antagligen föga intresserade av skjutna djur (motiv) och östermalmsdamer (målgrupp) men jag betvivlar att någon förutsätter det. Jag däremot ska tydligen tycka att det är jätteviktigt att barn i skolan ska läsa bra böcker. Och det är inte som privatperson jag antas tycka det (vilket skulle vara mer förståeligt – vem tycker inte det?) utan som barnlitteraturvetare.

ALMA-priset som tillsammans med ökad forskning, större medial plats etc. skulle bidra till ökad status för barnlitteraturen möter precis samma öde: Varför lägger ni inte pengarna på att lära barn i tredje världen läsa? Det är visserligen en befogad fråga. Det är en befogad fråga till Bingolotto, till Volvos vd och till Nobelprisets jury. Men frågan ställs inte till dem. Ingen raljerar över dyra Nobelmiddagar, pris till döda eller nära döda författare som inte gjort något vettigt på 20 år eller att etablerade författare får pris som inte är världsförbättrande. Det verkar som att ordet barn är så nära associerat till omhändertagande att ingen verkar se att konnotationen bygger på antaganden som inte är naturlagar utan mossiga hierarkiska konstruktioner. När Nina Björk i DN i somras skrev om Nobelprisets problematiska ”kvalitet”-begrepp, som alltid är synonymt med västerländska män, föreslog hon att helt enkelt förklara priset som avsett för denna grupp. Så att alla andra skulle sluta kämpa på deras planhalva. ALMA kanske borde göra tvärtom. Ta bort prefixet barn ur barnlitteraturen och sen bara råka dela ut priset till folk från den barnlitterära sfären. Och hänvisa till kvalitetsaspekten.

Kloka ord X

Min kloka vän Hanna förklarar för någon mindre klok vad allting handlar om:

"Det är klart att det finns problem med demokrati och majoritetsstyre, det är därför jag inte tror på direktdemokrati i praktiken, och det är därför vi har representativ demokrati. Det är ju därför vi måste rösta med mänsklighet och humanism och ansvar, så att majoriteten väljer ett styre som kan se till även minoritetsgruppers behov. Det är ju därför vi måste se till att samhället styrs av några som inte låter de svagas behov av sjukvård, kommunikationer, etc, bero på ett vinstdrivande företags marknadsprognoser."

Hör ni det, rösta nu med mänsklighet!

Samhället XI

Något av det obehagligaste i valtider är att läsa de ”personliga porträtten” av random politiker. Det kan vara intervjuer i olika lokaltidningar eller kortisar med någon som gjort något dumt. När någon kommer nära de politiskt aktiva som inte har retorikcoacher och politikerstandardsvar så händer något, det blir synligt hur den vanliga människan tolkar ideologin. Och det är inte alltid fördelaktigt. En småtrevlig intervju i Sydsvenskan med Christer Wallin (m) avslöjar en absurd världsfrånvändhet. Han menar till exempel att det är ett problem att vi inte har någon låglönesektor eftersom folk tydligen skulle börja jobba då istället för att hamna i arbetslöshet. Om vi ställer det mot ett vanligt högerargument att människan måste ha incitament för att jobba, alltså en lön som är så pass hög så att man hellre jobbar än inte, så blir konsekvensen av Wallins idé att a-kassan måste vara försvinnande liten. Det ska alltså inte över huvud taget gå att leva som arbetslös, för i så fall skulle väl ingen välja att ”packa kassar på Wal-Mart” som är Wallins exempel på en bra ingång i arbetslivet. Klassklyftor är han inte orolig för:

”Jag upplever inte som att det är så i USA.”

Hans fäbless för det amerikanska systemet fortsätter, in absurdum, med exempel från hans egen släkt:

”Jag har kusiner spridda över hela USA. En som bor på Hawaii och jobbar som gårdskarl. Jag har aldrig den känslan att någon skulle vara obetydlig... inte ens den som packar kassarna på Wal-Mart. Jag ser inte ner på dem.”

Nä men va fint Christer, de är alltså också människor i din värld? Det är säkert en värmande filt för dem när de somnar i sin husvagn efter sitt tredje extrajobb den dagen.

Någonstans försöker han hävda sin medvetenhet, att visst, det är orättvist att han tjänar 65000/mån för 160 timmars jobb medan vissa tjänar 10 för samma insats. Och jo, han förstår att det är lätt att säga med en villa för tre mille och några bilar sådär att han skulle röstat blått även om han själv var den som utförde hans kära hushållsnära tjänster. Samtidigt avslöjar han sig när han på frågan vad han är god för inledningsvis konstaterar ”Det är inte mycket”, innan han berättar om sin månadslön, sitt hus, sina bilar. De enorma summor han nämner är så normaliserade i hans värld att de här kasspackarna han pratar om bara är leksaksfigurer. Jag slår vad om att han för ögonen ser någon driftig ensamvarg i Rosengård som ”inte är som de andra” och kommer grunda en ny butikskedja bara han får möjlighet, det kommer bli en solskenshistoria och Ahmed kommer en dag stå utanför Obs! och berätta att han nu äger hela kedjan. Den amerikanska modellen, drömmen om avancemanget, det är nästan så att man förstår Wallins genuina välvilja. Återigen måste man påminna högerfolket om att ”entrepenörsanda” kanske inte ska vara en förutsättning för överlevnad? Ett kriterie för att överhuvudtaget få finnas i moderaternas Sverige. För vad händer med de kids i Rosengård (eller för den delen på Kungsholmen) som inte är osedvanligt driftiga, som inte börjar planera sitt liv som företagare med att sälja läsk med profit utanför huset när de är 7 år? Vad händer med de osäkra, blyga, de som inte vill ha ansvar, de som bara vill ha ett trevligt jobb att gå till, kunna åka på semester ibland, äta ute på sin födelsedag, vart ska de ta vägen?

En politik som är anpassad efter en personlighetstyp blir vinglig. Framförallt om den personlighetstypen redan är samhällets vinnare.

För övrigt är det ju otroligt skoj hur Wallin ser på ordet "utopi":

"I Wallin Utopia – hur lever människor där?
–De lever i ett levande centrum med trevliga affärer, restauranger och näringsliv och relativt bilfritt. Även jag som kör så mycket bil tycker det. Men det ska finnas många parkeringsplatser, kanske under jord, så att man lätt kan nå centrum. Det ska vara ett helt bussfritt centrum för de för ett jäkla oväsen och skakar sönder byggnader."

Jaha det är ett centrum men man måste ha körkort för att komma dit men det ska ändå vara relativt bilfritt? Good luck!

Hela intervjun finns här

Samhället X

Ofta är det svårt att få folk att köpa tanken att olika delar av samhället, olika grader av förtryck eller orättvisor, fortfarande är motiverade att jämföra. Det är stötande, förstår jag, och tydligen väldigt obegripligt att en våldtäkt kan jämföras med en sexistisk kommentar – utan att för den skull mena att de är lika illa. För mig var det den lilla kursen i genusvetenskap som på allvar fick mig att se samband istället för isolerade händelser. Och nu måste jag hejda mig för att inte idiotförklara folk som börjar försvara kränkande beteenden med att de i alla fall inte är våldsamma. Som om de stora förtrycken skulle kunna botas utan de små. Eller få fortgå om det inte samtidigt fanns en underbyggnad av snällare varianter av vardagliga maktmissbruk. Därför menar jag att det finns ett samband mellan den som säger ”varför ska jag ta ansvar för våldtäktsmännen, jag skulle aldrig våldta någon i hela mitt liv” och Mats Qvibergs märkliga uttalande:

”Gud har skapat oss så att det är kvinnan som bär barnet och ammar barnet. Det tar väl hundratusen år till innan det ändras på det. Det finns inrotade beteenden hos oss människor. Jag har bara försökt beskriva hur det är. Jag avskyr moraliska pekpinnar. Själv tycker jag att det är jättekul att städa och laga mat och jag hjälper till jättemycket hemma.”

Just den sista meningen är intressant. Han vill inte se sig själv som en del i problemet eftersom han inte – enligt honom själv i alla fall – deltar som aktiv part i arbetsfördelningsproblemet. Han uttalar sig om att det ligger i kvinnornas gener att vilja bli försörjda av män och att inkomsten inte är viktig för kvinnan på samma sätt. Eftersom han, som finansman, inte rimligtvis kan ha undgått att vi lever i ett samhälle där pengar är lika med självständighet menar han alltså att kvinnor tycker om att vara i en beroendeställning. Men, vilket är det fina i kråksången, det är inte ett problem så länge de är med snälla män som han som tar ansvar för sin makt och hjälper sin lilla kvinna med hennes sysslor. Hon vill vara beroende men vill samtidigt vara beroende av en man som är rättfärdig. Qviberg borde ha diplom för sina insatser! Eller kanske istället tänka efter, gå utanför sin låda och se att en god man är inte en man som förvaltar sin makt väl utan en man som är villig att avstå.